Fröken Em. Carlbäcks asyl för Idioter. Red:n lemnar villigt rum för efterföljande behjertansvärda framställning i detta förr vidrörda ämne: Genom förnyade undersökningar om befolkningen i vårt land är det till fullo visadt, att inom alla delar af landet lefver ett stort antal sinnesslöa personer, som allt ifrån sin spädaste barndom visat tecken till bristfällig andlig utveckling, och som sålunda för hela sitt lif blifvit hvad man kallar mindre vetande, idioter eller fånar. Flertalet af dessa framsläpa ett uselt lif såsom fattighjon eller rotehjon inom kommunerna, der de ofta äro föremål för gyckel och rå behandling af tanklösa och hjertlösa menniskor. Ehuru gamla till åren, äro de dock till uppfattning och förmögenheter såsom små barn, och lika mycket som dessa i behof af hjelp, vård och öfverseende. Det lider icke något tvifvel, att många ibland dem under en del af deras lif varit mottagliga för undervisning, och att de sålunda kunnat blifva medvetna och nyttiga medlemmar af samhället, om denna tid blifvit väl använd Sedan denna period deremot blifvit försummad, återstår dem endast att i ett tillstånd, som ofta nog är uslare än djurens, släpa på sin tunga boja, tilldess befrielsens timme slår äfven för dem. Men jemte dessa gamla barn finnas också unga idioter, för hvikha lärotiden ännu icke blifvit förspilld. Största deler af dem tillhör familjer, för hvilka de ut öra en tung börda, under det de sjeltv i de allra flesta fall sakna den vård och den ledning de behöfva. Det är ingalunda god vilja, som fattas hos föräldrar ae, mer det är tillgångar och oftast äfven insigter som felas dem. Lemnad åt sig sjelf är sålunda familjen ur stånd att gifva passande vård och uppfostran åt dessa sins ranlottade medlemmar, och ännu har de