Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1868, sida 1

liga misshälligheterna ej antogo en bjertare färg. Ty, då Alice med himmelskt tålamod fogade sig efter det oomänderliga samt alltid framställde sina invändvingar och varningar i form af innerliga böner, så iakttog åter Ludlow alltid att i Alices närvaro undvika yttranden och antydningar, hvilka han visste sårade hennes känslor. Med oro sågo secessionistiska vänner och anförvandter det undseende, som Ludlow visade sin maka i detta hänseende, och just deras ifriga bemödanden måste man tillskrifva det hastiga utförandet af hans beslut, att inträda i de för söderns oafhängighet kämpandes leder. Man erbjöd honom nemligen en öfverstefullmakt jemte befälet öfver ett nyupprättadt regimente, för att, som man uttryckte sig, icke blott gå hans önskningar till mötes, utan äfven visa honom en erkänsla för de väsentliga tjenster han redan gjort det nya statsförbundet. . Ludlow blef mycket glad öfver detta bevis på förtroende. Återstoden af hans och Alices rörliga förmögenhet nedlade han i sydländska statspapper; sin familj öfverlemnade han att skyddas af några anförvandter, hvilka under kriget hade funnit en tillflyktsort på hans plantage, och sedan han på detta sätt ansåg sig hafva sörjt för hustru och barn, ryckte han i fält med en liten, men utvald skara. Hans sista ord voro tröstefulla och uttalade den bestämda förhoppningen om ett snart ärosullt slut på kriget samt tillförsigten om ett lyckligt återseende och ett nytt uppblomstrande af hans rubbade förmögenhetsförhållanden och den i förfall iråkade plantagen.