Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1868, sida 3

02cT—2? EV — om djurens intelligens. I. Hafva djursjälarne någon förmåga, som vi, utan att missbruka ordet, kunna kalla förstånd? Och ega de en sådan förmåga, i hvilka hänseenden liknar hon och i hvilka skiljer hon sig från det menskliga förståndet? De hjelpmedel, som vi ega för att besvara dessa frågor, äro tyvärr mycket ofullkomliga. Djuret talar icke; det uttrycker icke sina förnimmelser i ord. Ett språk i mensklig mening, hvarigenom det kunde uppenbara sitt Själstillständ, eger djuret icke. Om det likväl mellan individer af samma djurslägte gifves ett meddelningssätt, som skulle kunna gå och gälla för deras språk, hafva vi menniskor ännu icke törstått att tolka det. Vår enda utväg, för att lösa frågorna om djurens själslif, består uti att studera de handlingar, i hvilka detta lif uppenbarar sig, och den enda grundsats, efter hvilken vi kunna bedöma dessa handlingar, är att mäta dem efter den måttstock som vårt eget själslif erbjuder oss. Man har icke alltid följt denna enkla grundsats, som med alla sina svärigheter är den enda vetenskapligt berättigade. Djuren förrätta ofta handlingar, som skulle bära vittne om håg intelligens, ifall de voro gjorda med medvetande och beräkning. Vi behöfva i detta fall endast erinra om bäfverns, biets och myrans byggnadskonst och väl inrättade samhällslif. Men nu har man tydligt funnit, att djuren förrätta sådane, still utseendet ofta underbart kloka handlingar, utan att hafva lärt något af erfarenheten eller af sina aldre likars föredöme. De kunna således icke betraktas som rena förståndshandlingar, utan måste antagas hvila på en medfödd drift, den s. k. instinkten. Men deraf har man dragit den förhastade slutsats, att djurets alla handlingar föreskrifvas af en blind medveten drift, Att denna slutsats är falsk eller åtminstone i högsta grad osäker, derom synas i våra dagar alla vetenskapsmän, som närmare iakttagit djurens lif, vara enige. Jemte yttringar af instinkten finner man hos djuren äfven yttringar, som svårligen kunna förklaras annorledes än som härflutna ur medveten öfverläggning. Redan inom de lägsta djurklasserna, bland infusorierna, polyperna och maneterna, finna vi lifsyttringar, som häntyda på en viss förnimmelseoch uppfattningsförinåga. Djuren gripa den för dem passande näringen, utvälja den bland otaliga andra föremål, hvarmed de komma i beröring, och gifva icke sällan företräde åt vissa näringsämnen framför andra. Djuren välja alltså; men ett val förutsätter alltid ett skiljande mellan tingen, hvilka valet gäller. En polyp kan man kränga som en handske. Djuret, vill det tyckas, finner denna misshandling rätt obehaglig, ty den försöker vanligen att få rätsidan ut igen, och ofta lyckas detta. Men misslyckas det, vet polypen att hjelpa sig ändå. Han börjar då att taga näring till sig med vrängsidan, som förut tjente till att smälta maten, samt att smälta sin föda med rätsidan, som förut upptog näringsämnena. Denna sjelfständiga tillbakakrängning skulle polypen icke utföra, såvida han icke förnumme, att hans kroppsdelar befinna sig i obehörigt läge. Men att han, om nödvändigt, fogar sig i sin förändrade ställning beror naturligtvis på hans kroppsbeskaffenhet, ty det likartade i byggnaden at hans organer möjliggör, att den ena delen förrättar tjenst för den andra. — Physalian — en manet, som icke tyckes vara något annat än en stor blåsa, full af luft, ofvan försedd med en kamm, nedan med talrika långa sugrör — följer i stora skaror skeppen, som klyfva oceanen. Hon visar således redan ett visst sällskapligt sinne; de enskilda individerna måste på något sått förnimma hvarandras närvaro, ty de simma! endast i sällskap med sina likar. Det djur, som väljer sin näring, måste göra det efter vissa förestallningsmärken. Det djur, som sällar sig till sin like, måste likaledes göra det efter vissa föreställningsmärken. Ä Högre på förnimmelsens och uppfattningens skala stå redan blötdjuren. Musslan stänger sitt hus för den annalkande fienden. Snäckan undersöker noga med sina känselträdar de ting, som möta henne. Vattnet eller den behöfliga fuktigheten vet såväl snäckan som musslan att finna rätt på. Efter regn framkrypa våra landtsnäckor i mängd och uppsöka fuktigheten; vid inträdande torka gömma de sig åter i det fuktigare gräset eller i jorden. Dessa djur ega till och med en viss grad af minne. ,Knifslidan (Solen L.), en mussla, som under ebbtiden borrar sig djupt ned i sanden, så att endast ett litet hål i denna är synligt, framlockas af fiskare på det sätt, att de strö något salt i detta hål. Djuret, som då kryper fram, måste ögonblickligen fångas; annars varsnar det faran, kryper ned igen och låter icke framlocka sig för andra gången, man må bjuda det på huru mycket som salt som helst. Musslan förstår således att låta varna sig af faran, som hon behåller i minnet, åtminstone någon liten tid. Högsta trappsteget bland de icke ryggradiga djuren intaga, hvad intelligensen angår, utan tvifvel insekterna, till hvilka vi här vilja räkna äfven skorpdjurens och de spindelartade djurens klasser. Men likasom det här förekommer högst betydliga olikheter i kroppsbyggnad och lefnadssätt, så äfven i intelligens. Medan de till ,,ohyran räknade djuren säkerligen icke öfverträffa de föregående djurklasserna i uppfattningsförmåga, höja sig bien, myrorna och termiterna till en psykisk utveckling, som gör dem till jemlikar med de mer begåfvade bland ryggradsdjuren. Då spyflugan, som vanligen lägger sina ägg på as, stundom låter bedraga sig saf asblommans lukt och lemnar äggen på henne, si hvilket fall den utkrupna afkomman går förlorad, så är detta endast början till en ännu rå uppfattning medelst ett af sinnena. Bestämdare spår af intelligent handling finna vi hos fjärilarne, synI nerligast i deras larvtillstånd. Så betydlig den j kroppsliga förvandling är, som djuret undergår, när det från larv blir fjäril, så betydlig synes ock desg andliga förvandling vara. Men denna är uppenbarligen intet framsteg. Fjäriln lefver blott för den sinnliga pjutningen; ban vet att finna den . näring, hvarpå hans kroppsbyggnad anvisar honom;