Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1868, sida 3

hus, om tillgång dertill finnes; men 1 annat fall rättar den sig efter omständigheterna och begagnar i nödfall sand, lera, gräs. En larv, som förvaras i en trälåda, bearbetar trä-ämnet i densamma; förvaras han i ett glas, kryper han upp och hemtar sitt material från papperet, hvarmed glaset är betäckt. Några arter, t. ex. processionslarven, göra sig en gemensam hylsa. Ur detta med många kammare, men en enda öppning försedda näste göra processionslarverna regelbundet vid solnedgången en promenad, med en ledare i spetsen och i god ordning, för att uppsöka sin föda. Hos skalbaggarne varsnar man en mängd individuella handlingar, som helt eller delvis vittna om en viss öfverläggning. Några skalbaggar låtsa sig vara döda, när man tager dem i handen eller de annars tro sig vara i fara, och på detta sätt rädda de sig ofta för kråkan, som äter endast lefvande skalbaggar, men låter de döde eller orörlige ligga. En nordamerikansk art af skalbagge gör af spillning en kula, i hvilken han lägger sina ägg. Stöter han på för svåra hinder vid bortrullandet af denna kula, som han söker gömma på ett säkert ställe, skynda andra skalbaggar till hans hjelp. Detta bevisar en förmåga att uppfatta hindren och att inse, att gemensamt arbete uträttar mer än enskildt. Den skalbagge, som kallas ,,dödgräfvaren, undersöker mycket noga det döda djur, som han skall nedgrätva; han går flera gånger omkring det, likasom för att mäta dess storlek, och undersöker derefter markens beskaffenhet. Misshagar honom denna, söker han att stötvis förflytta djuret till en annan plats, och möter han härunder hinder, vet han på hvarjehanda vis att undanrödja dem. Högst bland de icke ryggradiga djuren stå, som nämndt, bien, myrorna och termiterna. Om deras underbara samhällsinrättningar är så mycket skrifvet, att vi här kunna förbigå detta kapitel, i det vi endast påminna våra läsare om hvad Handelstidningen förlidet är meddelade efter professor N. Andersson om de åkerbrukande myrorna. Här blott några få drag, som kasta belysning på dessa insekters intelligens. Det är tydligt, att bien icke blott känna enskilda medborgare inom samma kupa, utan att de äfven kunna skilja menniskor från hvarandra. Bigubben kan lugnt flytta sina skyddslingar från en kupa till en annan, medan andra, som vågade detsamma, skulle bli jemmerligen stuckna. Mot faror skydda de sig med handlingar, som förutsätta öfverlaggning. Kryper en snäcka in i kupan, kringmuras hon med vax och göres derigenom oskadlig. Stundom händer, att en starkare svärm fördrifver en svagare ur dess stock. Sådane krig inträffa än oftare bland myror och -termiter. Bland dem finnes en regelmessig taktik; bland annat utställa de vakter, som underrätta om fiendens annalkande. Kriget föres blott af ett visst antal, medan de öfriga förblifva hemma och sköta koloniens inre angelägenheter. Under striden söka de icke endast att döda sina fiender, utan än mer att göra fångar, som de släpa hem och göra till slafvar. Utvandra myrorna från sin stack och anlägga en ny, så är orsaken ofta lätt att finna. Platsen har blifvit för fuktig eller oroas den af en öfvermägtig fiendtlig myrstat i grannskapet. Skall då en ny koloni anläggas, utskickas först några välvisa myr-ingeniörer, som välja lämplig ort; dessa hemta de andra, och först då den nya stacken är färdig, utrymmes fullständigt den gamla bostaden. Från träd kan man afhålla myrorna derigenom, att man drager ett kritstreck rundtomkring stammen. Men detta hjelper blott någon tid. Har en våghals bland myrorna ostraffadt vågat sig öfver den besynnerliga ringen, följa de andra efter. Minnet är hos myrorna och termiterna ganska starkt. Man har iakttagit, att en skara myror, som man under flera månader ållit skild från deras kamrater, genast igenkändes af dessa och gästfritt upptogos i kolonien, medan främmande myror ögonblickligen bortvisa(sas. En mängd iakttagelser bestyrkte, att bland myrorna gifves ett teckenspråk. Ett sådant kan ej existera utan vid en temligen hög grad af psykisk utveckling, hvars produkt det är. De lägsta vertebrerade djuren — fiskarne och amfibierna — förete ett tydligt tillbakasteg i jemförelse med de mest intelligenta insekterna. Deremot gör intelligensen ett mägtigt språng framåt med foglarnes klass. Hvad som i synnerhet utmärker det största antalet fogelarter är deras starka minne. Dermed sammanhänger många arters utomordentliga: härmningsförmåga. Sångfoglarnes sång är delvis sjelfständig, delvis uppstånden af härmning. Trasten t. ex. sjunger än som en näktergal, än som en lärka; än kuttrar han som dufvan, än roar han sig med att härma hundens skall och kattens jam. Detstarkaste musikaliska minnet har kanariefogeln. Han kan, som bekant, inläras I kortare melodier. Äfven då en fogel utöfvar sjelfständig sångkönst, bemärker man, att den delvis hvilar på öfning och härmning af hans likar. Ungen sjunger ofta falskt och gör oskickliga drillar; men det tager sig med tiden, helst då han har far till läromästare. Tidoch ortsinne hafva foglarne, i synnerhot de flyttande, i förvånande grad. Detta beror väsendtligen på deras starka minne i förening med skarp syn. Räkneförmågan synes deremot hos dem mindre utbildad. Fråntager man hönan hemligen en kyckling, märker hon det icke. Om skatan bar man iakttagit, att hon ej kan räkI na längre än till fyra. Kommer en jägare, märker hon faran och håller sig undan, tills han gått. Komma två, tre eller fyra, väntar hon tills de alla aflägsnat sig. Men dölja sig fem för hennes ögon, och de fyra, hvar efter annan, gå bort, kommer hon fram och låter skjuta sig af den femte. Vid uppsökandet af sin näring handla foglarne vanligtvis med stor omtänksamhet. Finner tuppen blott enskilda korn, tycker han, att enhvar står sig sjelf närmast, och äter ensam upp dem; men hittar han en större mängd, visar han sig kavaljer, hoptrumpetar hönorna och betraktar med en husfaders lugna belåtna värdighet, huru de plocka i sig förrådet. Många foglar samla föda för framtiden och gömma förrådet till bistrare tider. — Trycker man en kalkon ned hufvudet mot marken och drager ett kritstreck öfver hufvudet och näbben och vidare rakt fram längs marken, förblifver ban länge i sitt läge, oupphörligt betraktande strecket. Han tror nämligen, att strecket är orsaken, som tryckte honom till marken, och han tror orsaken ännu vara för handen, emedan han ser strecket. Man har anfört detta som bevis på kalkonens dumhet, men det vittnar i stället om en viss slutledningsförmåga. Afven bland de högst begåfvade djur, ja bland sjelfva menniskorna och tillochmed bland vetenskapsmännen är det slutledningstel kalkonen här begår ganska vanligt. Det är logikens ,post hoc ergo propter hoc, eller ,,en ; efterföljande töreteelse är verkan af en föregående. De bland foglarne som stå högst i intelligens, ! äro tranorna och storkarne. Mycket hvad man om dem berättar torde höra till fablerna; men mycket är ock bekräftadt som sannt. Begge äro flyttfoglar, och ehuru icke hörande till fasta kolonier, hafvg de dock ett lagbundet samlif. På större slättland föra storkarne stundom förbittrade krig mot hvarandra. Före krigsutbrottet samlas de till rådplägningar, för att fatta gemensamma beslut. Osäkrare är hvad man berättar om deras domstolsförhandlingar. Men anmärkningsvärdt är dock, att allmogen i Skåne och Nordtyskland tror sig kunna ur egen erfarenbet bekräfta äldre djurpsykologers påstående, att om en storkhane eller storkhona befunnits hafva svikit sin äktenskapliga tro, blifva de af traktens storkar i en högtidlig församling dödade. —— SA ——— —W—clt — (lnsändt och betaldt) För vår gemensamme vän! Då hans skål dracks, uppstodo alla gästerna, ett vördnadsbevis, hvilket man tydligen kunde se