Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 november 1868, sida 2

sade det att jag mötte hela sällskapet med pensionsfrun i spetsen, och då jag stannade, passerade alla de unga damerna förbi mig. Uppmärksamt betraktade jag den ena efter den andra, och dervid frapperades jag isynnerhet af de underbart sköna, mörka ögonen, det präktiga kastanjebruna håret och det obeskrifligt ljufva leendet hos en bland de äldre eleverna — — oOch det var min ringa person? frågade Alice väntansfull samt djupt rodnande af glädje. — Ingen annan, miss Alice, och emedan jag ej kunde låta bli att tänka på er, så lagade jag att jag på omvägar flera sånger åter mötte de lustvandrande damerna, till dess jag slutligen kunde erhålla upplysning om ert namn — — Jag tänker och tänker, sade nu Alice, — men kan inte minnas att jag märkt er en enda gång, hvilket förvånar mig desto mera som ni har ett ganska frappant yttre. — Tycker ni det, miss Alice? frågade Ludlow och rätade ut sin höga smärta gestalt. — Ja, bestämdt, svarade Alice med ett örtjusande allvar, i det hon kastade en flyhktig sidoblick på sin ledsagares intagande, öppna drag; — men om ni ansåg mig värd er uppmärksamhet, hvarför har ni då inte gått fram till mig och sjelf frågat mig om mitt namn? Jag skulle visst inte ha förtegat det för er. — Jag betraktade er endast förstulet från ett gömställe, miss Alice. Men hvad skulle man ha trott om mig, i fall jag hade vågat gå fram till er! — Skulle man kunnat tro något annat än godt om er?