Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 november 1868, sida 2

såg så upprörd ut, och edra väninnor i pensionen kunde ha blifvit oroliga för er Nu deremot kan ingen märka på er att ni har blifvit så skrämd, och vi kunna derför tryggt taga vägen till staden. Om ni tillåter, så följer jag er till de första husen. — Anda till min port, svarade Alice på en gång bedjande och befallande, — och det vore ännu bättre om ni unnade mig den glädjen att få presentera er för husets damer, så att de också kunde få tacka er för min räddning. — Nej, miss Alice, jag måste tillbakavisa hvarje tack, och för att ej råka i ett pinsamt läge, så föredrar jag att skiljas från er ett kort stycke från er boning. — Det vore stor skada; man skulle säkert be er att ofta helsa på oss. — Hvem vet, svarade Ludlow småleerde. — O, jag ansvarar derför. — Nå, miss Alice, efter ni säger det, så måste jag väl tro det, men jag skulle likväl råda er att inte göra för stor affär af äfventyret. — -Hvarför inte? Emedan ni då inte mera kan besöka er väninna utan att man ger er en följeslagare. — Och vore det inte fullkomligt berättigadt? Eller tror ni inte att jag skall se mig omkring med oro, då min väg åter för mig ut till min väninna? Jag har således ingenting emot att vid dessa utflykter ställa mig under en följeslagares beskydd. — Om jag blott visste hvar gång ni tänker göra er väninna ett besök, så skulle jag anse för den högsta ära att invänta er och följa er förbi det farliga stället.