Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 november 1868, sida 1

Från Danmark. (Korrespondens till H.-T:n.) Köpenhamn, slutet af Oktober 1868. När vintern börjar, då komma äfven julens första förebud flygande. Dessa vinterns svalor äro böckerna. Jag vet icke; om det äfven annorstädes förhåller sig så, att julen hvarje år är litteraturens stora skördetid, och medan man hela året igenom kunnat räkna hvad som utkommit; blir detta arbete alldeles omöjligt vid jultiden. Massan blir då öfverväldigande, en verklig syndaflod af böcker framväller, af hvilka den ena döljer den andra, och mängden deraf synes årligen tilltaga i en oroande grad. Det värsta dervid är emellertid, att de gode författarne nu endast sällan låta afhöra sig; de bli gamla och deltaga ej som fordom i turneringen, men i deras ungdomsdagar gjorde man ej heller en bok färdig hvarje år, så att det vore för mycket begärdt, att de nu skulle kunna göra det. De goda äro alltså gamla, och de nya äro ej goda, en regel, från hvilken det dock lyckligtvis finnes några undantag. En gren af litteraturen, som på de sednaste åren isynnerhet trängt sig fram, är den såkallade ,, Damolitteraturen, böcker, skrifna af och för damer. Ett kännemärke är gemensamt för dem alla: en hjeltinna i röd morgonrock, som dricker thö och som smilar för en gammal onkel eller tant — heldst likväl en onkel — som har gikt, tilldess hennes själs utvalde kommer. Eller också är hjeltinnan en fattig, ung flicka — men den röda morgonrocken och thet få på inga vilkor saknas — som förtjenar sitt bröd såsom guvernant och genomgår ofantligt mycket, tilldess en ung man, som gör besök i det hus, der hon är lärarinna, förlossar henne genom att gifta sig med henne. Ujeltinnan är naturligtvis i begge fallen inbegreppet af alla jordiska fullkomligheter, deremot bör den unge mannen gerna vara en smula rou6 — desto större är ju hjeltinnans förtjenst då hon omvänder honom. Det fordras mer än vanligt förslappade nerver för att finna smak i denna blandning af pjoller och thvatten; men sabrikationens stigande omfång lemnar tyvärr ett sorgligt bevis på den stora mängd enerverade menniskor, som finnes. Bland de nyheter af större betydelse; som i år dels utkommit, dels äro att vänta, nämner jag i främsta rummet med den respekt, som tillkommer veteranerna, U. C. Andersens samlade skrifter 25—28 banden. Af dessa är 25:te bandet — hvilket tillika med 26:te och 27:de kommer att innehålla skaldens nyaste , Evenyr og Fortellinger — redan utkommet. Andersens Eventyr äro kända öfver hela verlden; hvarje nytt häfte väntas och gripos med begarlighet icke blott af de små, atan äfven af enhvar äldre, som förmått att bevara ett barnsligt, poetiskt sinne, och de äro öfversatta på nära nog alla språk. Detta gäller icke blott om de molerna verldsspråken: engelska, franska och tyska, på hvilka tillochmed flera uppagor utkommit; men ifven på ett af jorlens äldsta språk, som i rak liuie härstammar från det ariska moderspråket, nemligen hindostanskan, ha de blifvit öfersatta, och af hvad skäl tror man väl? medan de kristne missionärerna i Indien j kunnat finna nägot bättre medel att