vinna ingång hes hedningarne än genom att låta dem läsa Andersens äfventyr. Skulle Andersen en gång komma till Indien — och hvad är omöjligt i vår tidsålder, isynnerhet för en man sådan som Andersen, hvilken redan varit halfva verlden omkring? — skall han antagligen äfven der, såsom på så många andra ställen dit han kommit, genast vara känd, och ropet: ,, Andersen, berätta oss ett äfventyr! skall äfven der emottaga honom. — Det sista, 28:de bandet, skall slutligen innebälla en större skildring från en af hans sednaste resor, nemligen ,,1 Portugal, hvilken då kommer att bilda ett supplement till en för ett par år sedan utkommen resa ,I Spanien. Dessutom kommer detta band att innehålla några biografier och smärre skizzer, hvilka Åndersen tid efter annan skrifvit. — En för någon tid sedan afslutad lång och hedrande såväl borgerlig som litterär lefnadsbana, nemligen Carl Bernhards, kommer att erhålla en vacker och passande minnesvård genom den nya upplaga af hans samlade skrifter, som likaledes är att vänta i år. Carl Bernhard, eller såsom hans verkliga namn lyder: A. de Saint-Aubain, hvilken äfven torde vara välbekant för svenska läsare, tillhörde absolut den Heibergska skolan, och hans noveller och berättelser — i andra diktarter har han aldrig försökt sig — voro väl närmast framkallade genom de hvardagshistorier, som fru Gyllemburg, enkan efter den olycklige Gyllemburg-Ehrensvärd, Johan Ludvig Heibergs moder, författade, Saint-Anbam var en ständig gäst i Heibergs hus, med hvilket han för öfrigt, såvidt jag minnes, var beslägtad, och under påverkan af Heiberg, hans snillrika hustru, skådespelerskan fru Heiberg, fru Gyllemburg samt den skara af dåtidens snillrika och begåfvade män, för hvilka detta hus var samlingsplatsen, skref han sina första arbeten, hvilka introducerades i litteraturen af Heiberg under den af denne valda signaturen Carl Bernhard. Ända till det sista höll SaintAubain på sin anonymitet, oaktadt han ingalunda var nöjd med sitt pådiktade namn, och först hans död lemnade den fulla vissheten om identiteten. Hans berättelser utmärka sig alla genom en vacker och elegant, efter franskan utbildad stil, genom en viss förkärlek för aristokratien och Pancien rögime, som han äfven hyllade i politiken, likasom ock genom det galanta svärmeri för det täcka könet, som var den tidens franska hot eget. — Äfven ett annat opus posthumus kan väntas till jul, ett verk, hvilket jag är öfvertygad äfven i Sverge skall, isynnerhet under de nuvarande starka kyrkliga och religiösa rörelserna, bli emottaget med mycket intresse. Vi danskar hälsa det med den pietet, som tillkommer den hädangångnes sista gåfva, men tillika med den glädje och tacksamhet, vi äro skyldiga minnet af den store döde, den man, som var icke blott sitt fäderneslands, utan hela mensklighetens sanne välgörare — minnet. af Sören Kierkegaard. Det är en samling dagböcker, Kierkegaard efterlemnat, och som eges af hans bror, biskop Peter Chr. Kierkegaard, den fordne kultusministern. Det är den sista hälsningen från den modige mannen, från honom, som egde försakelsens mod, modet och styrkan att offra allt för det enda stora, som bad och bönföll om blott den ,,ene läsare, som kunde förstå honom, men icke tann denne; som tvertom, då brytningens dagar kommo, då han kämpade den svåra striden, stod förhånad och bespottad som en galen man. Nu har han vunnit seger; hans dagböckers läsare skola kunna räknas i tusental, men han sjelf, den rastlöse arbetaren, har gått till hvila, har slagit igen sin bok och nedlagt sin flitiga penna. Och äfven då visade han sitt mod: på grafven, i hvilken han hvilar, finnes ingen minnesvård och ingen sten; der finnes intet, som erinrar om hvem jorden gömmer, N han sjelf har begärt det så; han önskade intet för sig, icke ens af efterverldens dom. Från de dödas rike öfvergå vi till de lefvandes land. Der möter oss då först vår mest läste och mest produktive författare: M. Goldschmidt. En gång var det annorlunda; då var Goldschmidt icke den firade, den ansedde och hedrade mannen, man ryckte på skuldrorna åt honom, itulerade honom ,,smutsskribent, ,,renegat, ,en man, som saknar politisk öfverygelse, etc. Det var charivaristen och politikern Goldschmidt, utgifvaren af ,, Koraren och ,Nord og Syd, den negative Joldschmidt, man då bedömde; nu håller nan vid den positive. Goldschmidt har ögonblicket afsagt sig all politisk-litteverksamhet och uteslutande egnat sig it estetisk produktion. Hans enligt den A Ez —— —