Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 november 1868, sida 3

Frälsebönderna i Skåne. Justitiekansleren Huss, som, enligt hvad lvi förut meddelat, bevistat domstolsransakningarna rörande de skänska frälsebönder, som förklarade sig ärna upphöra med fullgörande af sina arbetsskyldigheter till resp. godsegaro och som i öfrigt å ort och ställe inhemtat kännedom om hithörande förhållanden, har deröfver till K. M:t afgifvit ett intressant memorial, dat. den 23 Okt., derutur vi återgifva följande: ,Så vidt jag kunnat erfara, har på senare tider beträffande landtboväsendet i Skåne en förändring i de förut bestående förhållandena börjat inträda. De prestationer, hvilka såsom lega för det till landtbon upplåtna hemmanets eller torpets begagnande bort till godsegaren utgöras, lära af ålder vanligast varit bestämda att utgå endast eller åtminstone till hufvudsakligaste delen i körslor och dagsverken. Riktningen af den omförmälda förändringen är, att dessa arbetsprestationer avtingen helt och hållet eller till någon del utbytas emot en bestämd årlig afgift i spanmål eller penningar. Man har sagi mig, att denna förändring på åtskilliga ställen hos landtbönderna mött motstånd; men det synes antagligt, att densamma bör lända till förbättring i deras vilkor och, såsom för mig uppgifvits, lärer erfarenheten äfven bekräftat, att bönderne, i den mån de hunnit vänja sig vid det nya sättet för arrendeskyldigheternas fullgörande, funnit sig dermed belätne. Ånnu qvarstår dock på en del egendomar det gamla bruket oförändradtVid tagen kännedom om de arrendekontrakter, hvilka i ofvanberörda mål blifvit hos Eders K. N:ts befallningshafvande och domstolar företedda, har en omständighet särskildt fäst min uppmärkI samhet. Uti några bland dessa kontrakter finnes nemligen, jemte föreskrift om ett visst antal körslor och dagsverken, som böra utan betalning fullgöras, jemväl ett stadgande, som berättigar godsegaren att derutöfver påfordra utgörandet af körslor och dagsverken till obestämdt antal emot viss betalning, stundom i ungefärlig öfverensstämmelse med de gängse prisen i orten, stundom betydligt derunder. Det är lätt insedt, att en sådan rättighet skulle kunna af godsegaren begagnas på ett sätt, som blefve för arrendatorn högligen betungande. Ej nog att arrendatorns, hans husfolks och dragares arbetskrafter skulle kunna för godsegarens räkning tagas i anspråk till den grad, att arrendatorn nödgades försumma eller åtminstone ej utan yttersta ansträngning blefve i stånd att sköta sitt eget jordbruk, hvarpå likväl hans ekonomiska bergning beror; fordringarna skulle kunna utsträckas derhän, att det i längden blefve för arrendatorn en verklig omöjlighet att uppfylla dem. Och då, såsom ofvan är nämndt, kontrakterna, såsom påföljd för underlåtet fullgörande deraf i någon del, stadga arrenderättens förlust, komme det således i sistberörda fall att bero på godsegaren, huruvida han ville påyrka arrendatorns vräkning. Arrendatorn försättes härigenom i en beroende ställning, som ej synes öfverensstämma med vår tids mera utbildade rättsgrundsatser, hvilka fordra att vid slutandet af ett aftal rättigheter och skyldigheter å ömse sidor så noga som möjligt begränsas. Jag känner ej om ifrågavarande rättighet någonstädes blifvit till arrendatorernas oskäliga betungande missbrukad; jag är fastmer öfvertygad att densamma på de flesta ställen med billig skonsamhet begagnas; men obestridligt är att missbruk deraf kan ske, och möjligheten deraf torde vara så mycket större, som beslutanderätten i fråga om kallelser till extra dagsverken förmodligen ofta är öfverlemnad åt underordnade förvaltare. Det vore derför önskligt att dessa såsom lemningar från äldre tider i kontrakterna vid åtsskilliga gods qvarstående stadganden om obestämda arbetsskyldigheter blefve utbytta mot bestämda töreskrifter om prestationer, som af arrendator skola utgöras. En sådan åtgärd lär äfven under sden senare tiden på flera gods hafva blifvit vidta gen och det torde vara att hoppas, att, då uppmärksamheten således redan blifvit häråt riktad enahanda törändring snart äfven på öfriga ställen skall inträda. — — — — — ö Då mig åligger att vaka öfver lagarnes iaktta gande, samt den rörelse, hvilken nu bland frälse bönderna uppstått, antagit en sådan utsträckning att den inom en stor del af provinsen ledt til högst betänkliga rubbningar i bestående rättsför I bållanden samt till och med kunde lätteligen kom Jma att verka störande på den allmänna ordningen