Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 november 1868, sida 2

nes föräldrars betydliga qvarlåtenskap och äfven stundom personligen öfvertygade sig om hennes välbefinnande; men denne onkel bodde långt ned i Södern, och då han kom, visade han alltid en butter, missnöjd min, hvarför Alice aldrig kunde satta något förtroende till honom och kände sitt lilla hjerta ängsligt klappa, då han förmanade henne att vandra på dygdens stig och blifva lik sin aflidna moder och hennes anförvandter. Om hennes fader talade han aldrig; hon kunde ej glömma, att hans syster, dottern till en sydländsk plantageoch slafegare, hade följt en man från norden, en man, som vid alla tillfällen offentligt uppträdde för det fria arbetet och således tillhörde dem, som småningom undergräfde slafbaronernas afskyvärda välde och bidrogo att påskynda utbrottet af den oundvikliga kris, som skulle afgöra millioner färgade menniskors heligaste rättigheter. Han hade ej återsett sin syster sedan han utbytt sina förfäders hus mot ett nordligt hem, och han hade aldrig förlåtit henne denna mesallians. Till och med då hennes afbild skyggt smålog emot honom ur hennes enda dotters oskyldiga drag, förblef hans kalla bjerta fritt från hvarje mild, försonlig rörelse. Ehuru föräldrarne redan länge slumrat i jordens sköte, så var ju likväl deras barn alltid en lefyande påminnelse om hans systers så kallade vanslägtande, — ett giltigt skäl för honom att hålla flickan skiljd från sig och från en krets, der hennes uppträdande ofelbart skulle väcka den största anstöt. Han åtnöjde sig med att samvetsgrannt förvalta den föräldralösas förmögenhet, hvarvid han närde den förhoppningen, att