Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 november 1868, sida 2

— Ni har räddat mitt lif, stammade hon. Det var det enda, som hon nu förmädde yttra, då hon såg ett par vackra, djupblå ögon riktade mot sig med ett uttryck af beundran. — Ah, miss Alice, tala inte om räddning, utropade Georg Ludlov, en af de vackraste och muntraste unge män icke blott i staden utan i hela trakten, och i det han gick ett steg närmare, räckte han Alice sin hand, — jag gjorde ingenting annat än att jag kastade er vackra schal öfver den dumme tjuren, och hjelpte er på ett ganska oceremoniöst sätt in i den här trädgården. Härvid utbrast han i ett muntert skratt, och i det han riktade den darrande flickans uppmärksamhet utåt vägen, visade han på tjuren, som förföljd af sin egare och dess hundar nu galopperade bort med den fladdrande schalen ännu fästad vid sina horn. — Se bara, miss Trenton, fortfor han på samma uppmuntrande sätt, då Alice ännu teg och med synbar ansträngning sökte öfvervinna verkningarne af den utståndna förskräckelsen, — se bara på det fega djuret; sedan det uttömt sin vrede på den fredliga schalen, flyr det för hundarne, hvilka det kunde krossa med en mda spark. — Det kunde ha gått med mig som med schalen, svarade Alice och räckte Ludlow sin hand, hvarvid en djup rodnad ifverflög hennes älskliga, tacksamt leende msigte. (Forts.)