Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 november 1868, sida 2

som af en förtrollning riktades hennes förtviflade blickar på hennes fiende, som åter tog några steg framåt och med ökadt raseri borrade hornen djupt in i den mjuka gräsmattan invid vägen. — Store Gud, beskydda mig! utbrast Alice med tonlös röst. I samma ögonblick prasslade något bakom henne, och samtidigt rycktes den röda schalen af hennes axlar och kastades emot det ursinniga djuret. Nästan omedelbart derefter fattades hon af tvenne kraftfulla händer, och innan hon kunde göra sig reda för ändamålet med ett dylikt förfarande, upplyftades hon på staketet och nedsläpptes varsamt på insidan derom. — Gud ske lof att besten kallade mig hit genom sitt bölande, sade den, som hade räddat Alice ur den ögonskenliga ifsfaran, i det han sjelf hoppade ned från staketet, — men lugna er, min unga miss, ni är nu lika så säker som i er pensions mottagningsrum. Ni skulle blott ha kastat schalen ifrån er, så hade det inte sått så långt. Alice, som ännu icke förmådde tala ster den häftiga sinnesrörelsen, blickade senom staketet ut på vägen, der tjuren ade fallit på knä på hennes schal, hvars na hörn han upprispat, och sökte försäfves att befria sig från tyget, som för)slindade honom. Hon torde nu hafva föreställt sig sitt ide, om fremlingen ej hade inträffat i det fgörande ögonblicket, ty en häftig darrling skakade hennes fina gestalt, dödens lekhet betäckte hennes ansigte, och likaom för att bedja om hjelp vände hon sig ill sin räddare.