Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1868, sida 2

vara min uppgift. Utom att, som Goethe säger i ,, Wilhelm Meister, icke allting på konstens område kan läras, så är fältet särskildt mycket begränsadt, då fantasiens tonspråk skall förklaras. Jag vill dock gå ett steg längre än jag redan gjort; ty kan man underlägga en komposition ett bestämdt innehåll i form af en handling, så bör föredraget kunna vinna i poesi, om denna handling frammanas för den utförandes fantasi. Jag vill derföre, utan att, i det hela taget, vilja anses för en ifrig anhängare af den s. k. programmusiken, med några ord dels meddela, dels blott antyda hvad som kan innehållas i några instrumentalkompositioner, och skulle jag råka i förlägenhet, så hoppas jag att i min fantasi finna en Ariadne, som räcker mig den vägledande tråden. Webers konsertstycke i F-moll, som visst är Eder alla bekant, komponerades omkring år 1821, då Weber uppeböll sig i Berlin för att uppföra ,Friskytten. Han rönte här ett häftigt motstånd från Spontinis parti, som sökte förhindra uppförandet, och befann sig derföre i ett mycket exalteradt tillstånd, hvilket, sedan motståndarne ej uppnått sitt mål, synes hafva ingifvit honom kraft till att frambringa ett verk, som skulle blifva hans mest lysande och mest bekanta komposition för piano. Just då han skref ,finist på den — och vid detta tillfälle kan väl sägas att finis coronat opus — trädde en af hans vänner in i rummet. , Det stycke jag nu skall spela för Er, sade han till den inträdande, , borde egentligen kallas: Krigarens brud. I inledningen fylla mörka mingar hennes bröst; hon är gripen af ingest för den älskades öde, som skall