kring 40,000 Specler. Bret från Emigranter. Från en ung man, vid namn Ahlbom, som begitvit sig ut till Amerika, att der söka utkomst och lycka, har ett bref anländt till härvarande anförvandter, dateradt S:t Paul (i Minnesota) d. 10 Sept. 1868, hvaraf red:n erhållit del. Vi meddela derur följande berättelse, som visar hvad en obemedlad emigrant har att utstå. Hr A. anlände efter en resa, hvars tråkighet han ej vill närmare beskrifva, till Chicago. Här skyndade han till en bankir, till hvilken han hade introduktionsbref, för att söka plats. Men förgäfves. Ett nytt rekommendationsbref till ett handelshus i Red Wing föranledde A. att begifva sig till denna plats. Här gick han sysslolös i 8 dagar, ty ingen plats fanns att få. Åndtligen antog han på försök plats i en handelsbod (utan lön), hvars egare voro norrmän, f. d. skräddaregesäller. Efter tre veckors pinande innanför disken sade A. sinaj norska herrar farväl och begaf sig med 9 dollars på fickan, pr ångbåt, till S:t Paul, hufvudstaden i Minnesota. Nu först, yttrar han, fick jag veta hvad Amerika är för en fremling, som är helt och hållet öfverlemnad åt sig sjelf. Vid framkomsten till S:t Paul hade kassan smält ihop till 5!(; doll. Jag letade i min plånbok och fann der adress till en bonde (skåning), boende på landet cirka 20 engelska mil från S:t Paul, hos hvilken en ung man, som jag hade ressällskap med från Göteborg, skulle vistas. På en Söndag kom jag till S:t Paul och samma dag tog jag skjuts ditut, i afsigt att söka arbete på landet — det enda som stod mig öfrigt. — Jag blef då med mina saker emottagen, men fick dagen derpå det beskedliga rådet att gå till fots till närmaste stad och söka arbete vid någon sågqvarn. — Nå väl, jag gick, men gick vilse i skog och mark och träffade så i skymningen på ett litet hus. Här mötte mig en hund, som tycktes ha lust att äta upp mig lefvande, men husets folk tystade honom snart, och jag fick lägga mig på en bänk, med kläderna på, förstås. Husets folk voro tyskar och som jag talade tyska temligen ledigt, togo de mig för en af deras landsmän och dukade för mig rätt bra på morgonqvisten. För öfrigt voro de fattiga och hade intet att tillstyrka. Efter intagen frukost marscherade jag åstad, för att uppsöka arbete och lyckades, genom en tillfällighet, att få sådant hos en s. k. bättre farmare, hvilken jag erbjöd mig tjena för maten, alldenstund jag trodde honom vara amerikanare och då få tillfälle öfva upp mig i engelskan. Jag bedrog mig likväl; mannen var tysk och till på köpet af en dålig karaktär. Emellertid arbetade jag der i 3:ne veckor, till dess jag af den öfvermåttliga värmen och myckna vattendrickningen på fältet dignade ner af utmattning. Den dåliga varelsen unnade mig icke att stanna hos honom till dess jag hade hemtat mig igen, utan afvisade mig obarmhertigt. Jag traskade då derifrån till svenska bönderna, men de äro långt ifrån medlidsamma emot sina landsmän, och således ej heller emot mig. Jag gick då till en amerikansk farmare och fick löfte på arbete i höbergningen emot 1 dollar om dagen, arbetade i solhettan 1!(, dag, men måste sluta, ehuru det kostade på både mig och honom. Att jag då var alldeles utmattad, låter ätt höra sig. Då värmen här uppgick ill öfver 100 grader Fahr. ), med isvatten att dricka och hårdt arbete, så kan Ni tänka Er, huru en nybörjare då skulle sig befinna. Sedan dess har jag varit med uti ,,harvesten (skörden) äfvensom vid tröskningen. Det är icke ovanligt att kamrater: ) Cirka 38 Cels.