Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1868, sida 2

afgöras i det förestående slaget. Småningom förvandlas ängslan till hopp — uttryckt genom det första allegrots slut Marschen höres först svagt, sedan fortissimo — det är krigarne, och bland dem den väntade, som segrande vända tillbaka — och nu öfvergår hoppet till jubel — uttryckt genom finalen. Till denna uttydning, som hufvudsakligen, så säges det, stammar från kompositören sjelf, skall jag vidfoga en fantasibild, som torde, till någon del, passa till innehållet af Chopins stora vals i Ass, Op. 64, M 3. Jag behöfver knappt nämna att ett sådant musikstycke, trots dess benämning vals, blott för en del har valsens karakter, men för öfrigt snarare bör betraktas som en musikalisk balscen. Ehuru det, sålunda, bör föredragas så, att fordringarna på valsens takt och rhytm ej åsidosättas, så är det dock förnämligast dess poetiska sida, på hvilken den mesta vigten måste läggas. — Tanken ledes här till ett dansande par, som vi tycka oss se öfverallt, än i bakgrunden, än bland de främsta, i det valsens hufvudthema beständigt återkommer, först i grundtonarten, sedan i nära beslägtade tonarter, till dess det får lemna plats åt andra motiver, hvilka liksom innehålla ett samtal mellan det dansande paret. Glädjen tyckes nu skola vika för oro och ängslan, och det är som om basen i den nya delen (C-dur) sade oss att hennes vänliga svar ej förmått skingra hans fattade misstankar; men snart försvinna dessa moln, man dansar åter, och vi tycka oss kunna följa det lefnadsglada paret tills det helt och hållet försvunnit för våra blickar.