Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1868, sida 1

För att nu hålla oss till bildliga antydningar, så bör det kunna vara till nytta om läraren, när sådant är lämpligt, säger t. ex.: Detta bör spelas så, att man får intrycket af att stå vid sjön och höra bölJans slag mot stranden, stundom brusande, stundom stilla. Detta deremot skall ljuda, såsom hörde man åskan dåna öfver ens hufvud och såge blixten ljunga. Men här, detta skall vara lätt och behagfullt som elfvornas dans. Och detta skall vara blidt och mildt, som när solen bryter fram efter ovädret och, i sin nedgång, kysser bergets topp. Här, detta ställe, skall utföras så vildt, som tänkte man sig se titanerna storma olympen. Men detta bör vara drömmande och mystiskt, som när, i sommarnatten, vinden far öfver eolsharpans strängar. Och när Ni spelar detta stycke, genomväfdt med graciösa prydrader, så tänk på Thorvaldsens basrelief, der amorinerna titta fram ur korgen, 0. 8. v. Sannt är, att ofta slår blixten ned just då man bör förnimma den sakta böljans slag, och då det skall vara elfdans, storma titanerna vildt; men då fattas också uppfattningsförmåga, och lärarens eget återgifvande är, i så fall, till ingen båtnad. Dock, es soll ein Spiel sein, aber ein poetisches — säger Schiller, i inledningen till ,,Bruden från Messina, och derför böra antydningarne icke sparas, om de kunna göra nytta. För att åvägabringa ett själfullt återgifvande, måste det tekniska gå hand i hand med föredraget; känslan måste beherrska armarnes, händernas och fingrarnes rörelse. Tangenterna få knappt beröras, då det gäller att återgifva det lätta