vÅJs 4141111110 Svt RR RR Om stjernfall och meteorer. I. Vi skola nu redogöra för de åsigter professor Ph. Spiller framlagt i sitt nyligen utkomna arbete yDie Weltschöpfung vom Standpunkte der heutigen Wissenschaft beträffande fallstjernor och meteorer. I det till vår sol hörande system af planeter, månar och ringar inträda ofta oväntade gäster, som stundom qvarstanna i huset och blifva medlemmar af familjen, men ottast efter ett kort besök aflägsna sig, för att aldrig, utom i sällsynta fall och efter mycket lång tid, äterkomma. Vi mena de fordom så fruktade kometerna. Ur dessas natur förklarar Spiller fallstjernornas. När någon af de i verldsrymden kringsväfvande planetaniska dimmorna nalkas oss, blir hon belyst af solen och visar sig då som komet. Kometernas massa är så tunn, att man genom henne kan se fixstjernorna. Ja, strålarne från dessa blifva icke ens på märkbart sätt brutna, när de passera genom kometmassan, ehuru densamma kan utsträcka sig millioner mil. År 1834 befann sig Jordklotet midt inne i en kometsvans, uten att man kunde iakttaga den ringaste verkan deraf. Afven den sköne kometen af år 1811 berörde jorden med sin svans, som hade mer än 20 millioner mils längd. År 1770 gick en komet genom de små jupitermånarnes banor, utan att förändra dem. Deremot blifva icke blott kometernas egna banor, utan äfven de sjelfva betydligt förändrade, när de komma i grannskapet af solen eller någon planet. Enckes komet t. ex., som under sitt lopp kring solen, skär Merkurii bana, blir genom denna planets inflytande allt mer upplöst, lemnar allt mer stoffdelar bakom sig och förvandlas sålunda efterhand till en kring solen sig rörande ring af kometpartiklar. Bielas komet blef år 1846 genom jordlotets inflytande delad i tvenne kometer, af hvilka hvardera gick sin bana. År 1852 voro dessa delar på åtta gånger längre afstånd från hvarandra än år 1846. Är 1866 voro de försvunna och hafva förmodligen alldeles upplöst sig. Emedan kometerna bestå af så lätta och lösa beståndsdelar, kunde det tyckas, att de efter sin upplösning skulle vara fullständigt försvunna för vår iakttagelse. I sjelfva verket förblifva ock deras förströdda beståndsdelar osynliga, sålänge de befinna sig utanför jordens luftkrets. Men råka de inom denna, blifva de åter synliga såsom hastigt kommande och försvinnande ljuspunkter. Dessa ljuspunkter utgöra just stjernfallen. Såsom förut är nämndt, visa sig stjernfallen dels sporadiskt, dels periodiskt. Den förnämsta årliga stjernfallsperioden inträffar d. 9—11 Augusti. Denna stjernfallsperiod — ,, Augusti-fenomenet — har i mer än 1000 år varit observerad. Den omtalas redan år 830. Men först år 1862 upptäckte man den komet, genom hvars delvisa upplösning detta fenomen uppkommit. Augusti-stjernfallen härröra från en kring solen kretsande fullständig elliptisk ring af kometpartiklar. Ringens längd är 2,340 millioner mil, dess tjocklek 864,000 mil, hvadan jorden, som tillryggalägger 4 geogr. mil i sekunden, behöfvar den 10 Augusti öfver 6 timmar, för att genomskära den. Ringen har otvifvelaktigt uppkommit derigenom, att den år 1862 upptäckta kometen under sitt lopp kring solen lemnat allt flera beståndsdelar bakom sig. Kometen och ringen hafva nemligen alldeles summa bana. Banans närmaste punkt till solen befinner sig på ett afstånd af 19,200,000 mil från denna, medan dess fjermaste har ett afstånd af 940 millioner mil. Dess lutning mot jordans bana är 66 grader. Hvarje kometpartikel eller fallstjerna, som tillbör denna ring, rör sig med en hastighet af 30 geogr. mil i sekunden, när den befinner sig på den punkt af banan, som är närmast solen. Ar 1862 kom kometen ungefär 14 dagar före jorden till den punkt, der ringens och jordens banor skära hvarandra, så att han då befann sig ännu 52 millioner mil ifrån oss. Utomordentligt starka stjernfall inträffa äfven d. 11—14 November under tre på hvarandra följande år, hvarefter följer en paus af tretio år, innan , Novemberfenomenet åter visar sig. Vackrast och rikast är fenomenet under det mellersta af de tvenne år som det räcker. Det kan således icke, såsom Augusti-stjernfallen, härröra från en fullständig ring, utan från en ringdel, som är tätast i midten. Jorden genomskär tre år efter hvarandra denna ringdel och är derefter under 30 år utanför densamma. År 1866 gick jorden midt igenom ringdelen kl. 2 om natten till d. 14 November. År 1867 genomskar jorden samma svärm at kometpartiklar d. 14 November kl. 8 om morgonen. Den anblick himmelen erbjöd vid det först omnämnda tillfället var oförlikneligt praktfullt. Man befann sig, så att säga, i ett regn af stjernor. Det är nu uträknadt, att Novomnbersrärmens bana fullständigt sammanfaller med den af Tempel år 1866 upptäckta lilla kometens. Denna komet — det har man äfven uträknat — kom år 126, således för 1,741 år sedan, såsom en planetarisk dimma i grannskapet af Uranus oeh blef genom dennes inflytande till en komet med en omloppstid af 33 år och 2 månader. Under de femtiotvå omlopp kring solen, hvilka han sedan dess och intill nu hunnit göra, har han lemnat efter sig i sin bana den stoffmassa, som nu utgör Novembersvärmen och som efterhand torde utbilda sig till en fullständig ring, såvida icke såväl den som kometen sjelf dessförinnan blifva fullständigt upplösta och förspridda genom de planeter, hvilkas banor de korsa. Det är icke osannolikt, att den redan förstörda Bielas komet bidrog till det sednaste Novemberfenomenets prakt, ty dess bana träffade då Novembersvärmens temligen nära jorden. Fallstjernorna äro således, enligt vår författare, beståndsdelar af upplösta kometer. Besinnar man nu, att kometerna bestå af ett stoff så lätt, att äfven de mest förtunnade gaser på vår jord äro ojemtörligt tätare kroppar, så har man en fullt tillfredsställande förklaring af det faktum, att de oräkneliga fallstjernor, hvilkas tillvaro blir oss bekant, då de möta vår atmosfer och antändas genom gnidningen med denna, försvinna, utan att efterlemna ett spår. Man har i sjelfva verket gjort försök att ungefärligt bestämma en fallstjernas massa. Såsom faktorer i en sådan beräkning ingå fallstjernans ljusstyrka och färg, hvaraf man kan Sluta till dess värmegrad, alltså till dess molekylers svingningskraft; vidare höjden, på hvilken fallstjernan synes, och luftens täthet på denna höjd samt fallstjernans hastighet, hvaraf man kan bedöma dess motståndskraft och draga slutsatser i afseende på dess massa eller tyngd. Resultatet har blifvit, att hvarje fallstjerna skulle väga blott 14 gramm, att det således skulle fann 40 sådane kroppar, för att uppväga ett od. Af helt annan beskaffenhet måste således de