zot skall se och vidgå, men då man påminner sig detta, får onekligen hans råd en egen belysning. ENGLAND. Med anledning af de pågående försäljningarne af de den engelska marinen tillhöriga träfartygen, skrifves från London: Man berättar om lord Nelson, att han från ett fönster i ÅBlue Pest uti Portsmouth, då han betraktade den till ankars liggande flottan, utropade: , Gud bevare de stackars menniskor, som i morgon eller i framtiden skulle råka i strid. med denna flotta!,, Den store sjöhjelten kunde sannerligen icke då ana, att hans vackraste linieskepp 60 år derefter icke skulle vara i stånd att närma sig en svart, af jern bygd oansenlig tingest, som knappt nog synes öfver vattenytan, och i stället för de talrika styckeportarne eger ett enda rörligt torn samt är försedt med några få svåra kanoner, med hvilka större skada kan åstadkommas än af ett helt dussin utaf de gamla höga träfregatter, hvilka på den tiden voro den engelska flottans stolthet. Då under det sednaste inbördeskriget i Förenta Staterna — således 60 år efter slaget vid Trafalgar — en berömd amerikansk amiral tillfrågades, hvad han ansåg vara vigtigast på ett krigsfartyg, svarade han: , Näst en god konstruktion dugtiga maskinister. Hela den omfattande förändringen från Nelsons till Farraguts dagar ligger i detta svar. Ännu synbarare visar detta sig genom den under de sednaste dagarne skedda försäljningen af en mängd vackra engelska krigsfartyg, af hvilka några ännu för 20 år sedan ansågos som det förträffligaste, som något varf kunde åstadkomma. Dessa fartyg försåldes nu för endast träoch jernvärdet. SPANIEN. Utrikesministern Lorengåna synes hafva tagit Lamartine, som 1848 var fransk utrikesminister i den provisoriska regeringen, till sin förebild. Det cirkulär, som. Lorenzana den 19 dennes utfärdat till de utländska makterna, har nemligen starkt tycke af det cirkulär som Lamartine på sin tid utgaf. Lorenzanas cirkulär lyder sålunda: Sedan den provisoriska regeringen konstituerat sig och inträdt i sina funktioner, anse de medlemmar, hvaraf den i nationalitets-suveränitetens namn består, det ögonblicket är kommet att vända sig till de utländska makterna och för dem förklara orsakerna till och betydelsen af den revolution, som nu blifvit förd till ett lyckligt slut. Under sina tvänne sednaste monarkers regering erbjuder Spanien olyckligtvis det sorgliga skådespelet af ett trofast och högsinnadt folk, som förslösar sitt guld och sitt blod, samt af monarker, som belöna de hjeltemodigaste offer med den svartaste otacksamhet; af ett folk, som utan att förneka sin gamla ära likväl icke vill qvarstå på samma punkt, och af suveräner, som med orubblig uthållighet egensinnigt arbeta på att hålla folket under det skändliga oket af en styrelse, som öfverlefvat sig sjelf. Undersök opartiskt den sednaste regeringens historia, och man skall se, att det på bottnen af en mängd motsägelser rörer sig den tanken att förhindra, det den nyare civilisationen skall fatta rot och sätta frukt i vår jord. Att upplösa partierna och skingra de dugligaste männen hvar och en åt sitt håll; att hafva en hemlig regering i st. f. den synliga;att genom dolda ränker förlama verkningarne af de gagneligaste åtgärder, om i dem syntes en liberal tendens; att på ett beräknadt sätt begagna sig af de smidiga redskaperna för den religiösa spekulationen; att drifva böjelsen till godtycke och hatet till moderation och försigtighet så långt, att det steg till raseri; att hårdnackadt frammana inbördeskriget — detta var den uppgift, för hvilken under mer än ett fjerdedels århundrade de till suveränens förfogande befintliga oerhörda resurserna blifvit offrade. Den högsta personifikationen af den offentliga makten var dessutom omgifven af inflytelser utaf särskilta slag: några af dem bestämda att upprätthålla reaktionen, andra med uppgifter, som lågo alldeles utom politiken, och om hvilka anständighetsskäl ålägga en mycket sägande tystnad. Landet såg dessutom, hvilken ofantlig skilnad det förefanns mellan statens inkomster och vissa privattörmögenheter, hvilkas märkvärdiga och hastiga uppblomstring följde hand i hand med utöfvandet af vissa offentliga embeten, och detta var icke enstaka fenomener eller något som försiggick inom trånga gränsor; nej, genom ett slags moralisk slapphet grep det kring sig öfverallt och blef derigenom ännu förderfligare. Thronen måste till följe häraf anses såsom uppgifven. En förvånande, likaså oöfvervinnerlig som orimlig, hårdnackenhet dref en qvinna, som en gång varit det stora liberala partiets symbol, men som brutit det förbund, som var besegladt med det ädlaste blod, att följa den väg, som ledde rakt till afgrunden. Hon hade uppgifvit majestätet och dermed den rätt till vördnad, som samhället är skyldigt den, som är i besittning af högsta makten. Hon hade äfven upphört att vara upphöjd, och då ett af hennes pr2erogativer: okränkbarheten, förlorade den i sjelfva ordet liggande konstitutionella betydelsen, blet det endast en tom och innehällslös fras. Spanska folket gjorde nu en ansträngning för att skilja sig från det ständiga element till ofred, som det hade i sin midt, och — som Europa sett — svarade det lyckliga resultatet fullkomligt emot det högsinnade i beslutet och emot riktigheten af de använda medlen. Spanska folket, som nu är sin egen herre, skall — som alla juntor uttalat — söka ersätta den tid, som de falska intressen, hvilka hade sammansvurit sig om dess undergång, förspillt. Detta folk skall med raska och fasta steg beträda den nya civilisationens väg, nu, då det är fritt för de hinder, som hittills förlamat dess gång. Spanien behöfver icke försona sig med tidsandan, och detta af det enkla skäl, att denna anda redan är dess lifsprincip och det ideal, som eftersträfvas att uppnå. Man kan således, utan fruktan att misstaga big, försäkra att nationens suveränitet, som först utöfvas genom en allmän omröstning och derefter genom folkets deputerade, skall dekretera den summa af friheter, som utgör eller snart skall utgöra de civiliserade ländernas rika och okränkbara arf. Ingen är i okunnighet om — och regeringen känner en sann tillfredsställelse af att förklara det — att Spanien varit och ännu är en väsendtligen och i eminent mening katolsk nation. Dess historia lärer oss detta. De långa och blodiga krig, som landet utstått, och inqvisitionens domstol, åt hvars mäktiga och förskräckliga arm landet under några århundraden anförtrodde det heliga värfvet att bevara dess djupt befästade lärosatser, bevisa klart nog, att den öfverdrifna ifver och brinnande tro, som icke tager förnuftet till råds, lätt kommer öfver de gränsor, som skilja dan canna religionen från fanatismen Tin och