Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 oktober 1868, sida 3

natron, fosfor och svafvel, samt strödda kristaller af olivin och krysolit. Stundom äre de nedfallna styckena ganska ansenliga. År 1800 nedföll i Amerika en sten af 70 kubikfot; år 1503 sönderbrast öfver LlAigle i Normandie en meteor, som beströdde en yta af 212 fransk mils längd och 1 mils bredd med stenar, omkring 2,000 till antalet och vägande från 2 qvintin till 175 så. I Brasilien har man påträffat ett meteorblock af 17,300 24.8 vigt. En af de frågor, som nu föreligga vetenskapen till lösning, är den, om de fallande stjernorna, som under vissa tider af året, isynnerhet de nämnda Augustinätterna, visa sig i så utomordentlig mängd, äro himlakroppar af samma beskaffenhet som de meteorer, hvilka någongång sönderbrista i jordens luftkrets och strö sina bitar på dessyta. Beträffande såväl fall-stjernorna som eldkulorna — så vilja vi här kalla de sistnämnde meteorerna — är det otvifvelaktigt, att de icke blifva synliga förr än de inträdt i jordklotets atmosfer, der de genom gnidningen med luften antändas. Nu är det att märka, det eldkulorna utgöra temligen sällsynta företeelser, och att enligt en sannolikhetsberäkning i medeltal endast fyra sådana nedfalla ärligen på jordytan; medan deremot en fallstjernesvärm, som räcker tio timmar, beräknas innehålla ända till 300 mill. lysande kroppar. Skulle nu dessa oräkneliga fallstjernor, som passera genom en del af jordens atmoster, vara af samma solida natur som eldkulorna, så vore det högst besynnerligt, om icke någon del af de förra äfven nedfölle på jorden; och vore det blott en tusendedel af hela antalet, så blefve vår planet under vissa nätter utsatt för ett stenregn, som skulle vara högst betänkligt för dess innevånare och som under årtusendens lopp skulle öka planetens massa så betydligt, att dess omloppstid och rotation kring axeln måste förändras. Nu är det emellertid lyckligtvis ett faktum, att fallstjernesvärmarne icke medföra något stenregn. Man har hitintills velat förklara detta så, att det oändligt öfvervägande antalet fallstjernor endast snudda vid de öfre lagren af jordens luftkrets och derefter fortsätta sitt lopp i den interplanetära rymden. Men huru osannolik denna förklaring är finner man redan, när man besinnar, att jordens luft-omhölje är ganska tunnt i förhållande till klotets genomskärning. Tänker man sig nu vår planet med detta sitt tunna luftomhölje sväfvande genom verldsrymden och mötande under sitt lopp de små himlakroppar, det verlds-damm, som kallas fallstjernor; så synes det ligga i sakens natur, att de flesta af dessa små kroppar måste intränga i jordens luftkrets uti en riktning, som förer dem till jordytan. Och riktigheten af denna betraktelse är nu tillfullo bekräftad genom astronomernas beräkningar. Genom en kedja af noggranna jakttagelser hafva de nämligen kommit till den slutsats, att när eldkulor och fallstjernor försvinna, befinna de sig i medeltal 3 svenska mil närmare jordytan än i det ögonblick de först visa sig. Deraf erfar man, att de under sitt synliga lopp trängt ett godt stycke in i jordatmosferen. Vore det nu regeln, att de genomskure denna i en riktning, som ledde förbi jordytan och åter ut i verldsrymden, så skulle de vid sitt försvinnande befinna sig, i medeltal räknadt, lika högt öfver jorden som då de inträdde i dess luftkrets. Men sådane fall har man ännu icke observerat, hvaremot det blifvit bevisadt, att de fallstjernor, som så talrikt visade sig natten till den 14 November 1866, inträngde i jordens luftkrets uti en sådan riktning, att de måste hafva kommit i beröring med jordytan. Hvad blifver det då af dessa kroppar? På denna i vetenskapligt hänseende så intressanta fråga föreligga oss, då vi skrifva detta, tvenne svar, som inkommit från olika håll, men i viss mån öfverensstämma med hvarandra. Det ena är afgifvet af en engelsk astronom uti en den 15 dennes offentliggjord tidningsuppsats; det andra är att läsa uti ett nyligen utgitvet tyskt arbete: ,Die Weltschöpfung vom Standpunkte der heutigen Wissenschafft, mit neuen Untersuchungen von Prof. Ph. Spiller (Berlin 1865). Den engelske astronomen skrifver: ,Svaret på frågan, hvad som blifver af alla dessa fallstjernor, hvilkas banor bevisligen äro sådane, att de träffa jordytan, erbjuder ett vackert intyg derför att vår luftkrets är egnad tjena många andra ändamål än vi äro vana att antaga. Meteorerna och tallstjernorna, som från verldsrymden oupphörligt sammanträffa med vår planet, upplösas af dess luftkrets, innan de hunnit tränga till jordytan. Endast de tyngsta och största af dessa asteroider lyckas i solid form nå jordytan, och äfven dessa sönderbrista vanligen i omå bitar, medan de ännu befinna sig på betydligt afstånd ifrån oss. Alla de öfriga blifva, sedan de antändts i de högsta luftlagren, uppbrända och upplösta i de följande lagren och nedsalla till jordytan i formen af ett omärkligt pulver. D:r Reichenbach var, om vi ej misstaga oss, den förste som påpekade, att detta pulver skulle kunna upptäckas. Han samlade damm från toppen af ett högt berg, som aldrig blifvit rörd af spade eller hacka, och han fann, att detta damm bestod af samma clementer, som man anträffar i meteorstenar, nämligen nickel, kobolt, jern, fosfor 0. s. v. Äfven d:r Phipson anmärker, att ,när ett glas, betäckt med ren glycerin, utsättes för stark blåst i November, fastnar på detsamma ett antal svarta kantiga partiklar, som kunna upplösas i skarp hydroklorisk syra och frambringa gul jernklorid på glasskifvan.