Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 oktober 1868, sida 3

Vv C—C2—— 5 och 10,000, och för närvarande, sade mig min ciceron, räknas de utpensionerade barnhusbarnen till omkring 24,000. Dessa siffror angifva tillräckligt en verksamhet, som skulle vara serdeles hugnerik, om ej man dervid reflekterade öfver sedlighetstillståndet eller rättare sagdt osedlighetstillståndet i det väldiga ryska riket. Ej allenast hufvudstaden eger en dylik anstalt, utan äfven flera af rikets öfriga städer, bland hvilka Moskwa har den största. Sålunda uppfostras här hundratusentals barn, som för all sin tid få vandra i mörker, alldenstund det hufvudsakligen är kyrkan, som besörjer deras bildning, och hurudan denna är kan man inse, då man känner ryska presterskapets okunnighet. I stället för att nu inlåta oss i vidare reflektioner, uppsöka vi föreståndaren för Petersburger-barnhuset, professor W. Frebelius, och blifva emottagna med den artighet, som är ett framstående drag hos alla myndigheter i kejsarstaden, när det gäller främlingar. I sällskap med en ung läkare göra vi nu ronden och börja i emottagningsrummet. Här se vi framför fönstret ett bord, hvarå ett par större böcker ligga uppslagna och vid sidan häraf några mindre jernsängar med grönt omhänge. Vi dröja en stund och göra oss underrättade om åtskilliga. härvarande anordningar om sättet för de småes aflemnande och dermed förknippade omständigheter. Barnen hitföras invecklade i schalar eller invirade i trasor, allt efter mödrarnes vilkor. För barnens riktiga emottagande lemnas af vederbörande qvitton, försedda med nummer och fingerade namn å de späda verldsborgarne. Detta rum är öppet hela dygnet om, och de barn som äro under tio dagars ålder, upptagas utan att förestånderskan begär några upplysningar om desamma. Äro barnen åter öfver denna ålder, måste modren uppge sitt namn och förete dopsedel. Gift folk kan äfven få in sina barn å anstalten, men måste då förbinda sig att inom ett år återtaga dem, ty i annat fall äro de för dem törlorade och anses som barnhusets tillhörighet. Ofta händer det, att när en moder väl har uppvecklat det ombölje, hvaruti hon döljer sin kärlekspant, denna då befinnes hafva under transporten aflidit, då hon istället får vandra till polisen. Flera dylika scener förefalla här och kan jag ej underlåta att citera åtskilliga reflektioner af ett ögonvittne från detta rum, som säger: ,det är ett eget intresse att se den punklighet hvarmed allt besörjes i detta kabinett, ja man vore frestad att tro sig vara å ett större handelskontor. Tystlåtenheten och hemlighetsmakeriet, som spörjes i alla här förekommande göromål, stegrar intresset. Hvarifrån komma alla dessa små? Äro de ryssar, tyskar, finnar eller fransmän? Skrika de på svenska, engelska eller mongoliska? Ligga i dessa hufvuden utvecklingsfrön till polska, tartariska eller tyska tankar? Äro barnen födda i öfverflödets eller armodets läger? Menniskornas sfysionomier äro sig lika, då de göra ssitt inträde i verlden; det finnes intet som I förråder dess ursprung, antingen de äro negerbarn eller tillhörande kaukasiska rascen. De små, några timmar gamla skrikhalsarne, gråta och skratta lika, om de läro mongoler eller tyskar, ja, man kan ej supptäcka den minsta skillnad mellan furIstebarnet eller arbetarens. Man bekymrar sig ej heller om dessa förhållanden; kristna judar, hedningar, mongoler, ryssar, polackar, hvad nationalitet det än må vara, alla få de mottaga dopet af den ryske popen och efter 6 veckors uppehåll i ansralten blifva de bortsända till landsbygen. I andra våningen befinner sig kapellet, der kyrkans tjenare ständigt äro sysselsatta att upptaga nya offer åt den grekiskkatolska kyrkan. Vidare äro här stora och rymliga, ja, elegant inredda salar, der dessa hundratals dibarn äro inlogerade, en och hvar med sin amma. Det hela företer en egendomlig anblick. Sängarne äro alla af jern och försedda med gröna skärmar. Sängkläderna lemna intet öfrigt att önska, ej heller skötseln, som egnas barnen. Den strängaste uppsigt och tillsyn råder. Hvarje afdelning har sin egen sköterska med tillräckliga biträden, liksom äfven för hvarje afdelning är en särskild läkare. Som tiden för vårt besök är på förmiddagen, ha vi tillfälle att göra I bekantskap med samtliga dessa män, som egna sin tid och sina krafter åt det uppväxande slägtet. Så genomvandra vi tvenne våningar och en ansenlig mängd af salar och göra öfverallt samma iakttagelser i hvad som rör ordningen. I en sal, som har en egen