Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 oktober 1868, sida 2

— Komma de? frågade den unge mannen dystert. — Nej, de vända om, utropade Felipe, — nej, der borta syns en annan trupp soldater, som vill ta dem i flanken. Nu fly de hufvudstupa öfver steppen. Åter ryckte vilden på sina band, och åter höjdes den sänkta knifven utan att likväl ännu söka fiendens hjerta. — Och nu? — Öfver pampas flyr hela svärmen, ropade den gamle gauchon, som nu sjelf tycktes fatta intresse för jagten, — långt dit bort hvarifrån de ha kommit. Hurra, vägen är fri, och vi ha ingenting mer att frukta af de vilda steppvargarne. Utan att yttra ett ord vidare lutade Diego sig ned och lossade snaran kring höfdingen, medan Felipe ilade fram med ett utrop af fasa. — Caracho! ropade han. — Ni släpper den röde satan; — vet ni hvad ni gör? — Gå, Osantos, sade Diego, i det han skyndade till sin häst och kastade sig i sadeln, — der borta flyr ditt folk, slut dig åter till dem, och om vi än hädanefter ej kunna vara vänner, så äro och förblifva vi dock gemensamma fiender till tyrannen, som förtrycker er och oss. Vill du glömma hvad som tilldragit sig här, om vi åter skulle träffas? Indianen betraktade honom vildt och dystert samt blickade derefter bort till sin häst, som afbetade gräset i grannskapet. Don Diego hade åter stuckit sin knif i slidan och laddade den nyss afskjutna pistolen. Nu smackade indianen med tungan, hästen spetsade öronen och nalkades långsamt.