Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 oktober 1868, sida 3

en qvinna, hvilka togo kosan bort emot de hvitas nybyggen. I ett ögonblick uppgjordes planen att afskära flyktingarne från der af militär besatta trakten. — Framåt, — dit bort, framåt! befallte Osantos, och de lifliga stepphästarnes hofvar tycktes knappt beröra marken under deras vindsnabba anlopp. Uppfylld af lycka och sällhet samt ringaktande den fara, som ännu hotade dem, flydde Diego emellertid med den hulda Hickan. Josefa var en god ryttarinna, och den gamle gauchons häst en förträfflig springare. Mullen yrde om hästarnes hofvar, och den list, som Diege hade användt så länge de skyddades ai mörkret, att genom korta vändningar hit och dit bringa förföljarne på villospår eller åtminstone uppehålla dem, visade sig i början verksam nog för att skaffa dem ett betydligt försprång. Men i läng den kunde pampas vilda söner ej miss: ledas. Nu voro flyktingarne upptäckta och med målet för ögonen ryckte förföljarne småningom allt närmare. Diego hade redan länge sett dem, Då de främsta af truppen visade sig på der högre kullsträckan, igenkände han de ho. tande gestalterna mot den klara himlen Men han dref bästarne likväl ej fortarframåt, emedan han ville spara dera: krafter till det sista afgörande ögonblic ket. Ännu låg en betydlig sträcka mellar dem och förföljarne, hvilka mer och me plottställde sin egen säkerhet, ju närmar de kommo den lilla staden Cruzalta. At han sjelf icke ostraffadt kunde visa sis der var honom likgiltigt. Hvad brydde ban sig om sitt eget lif, blott han kund