Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 oktober 1868, sida 2

som visserligen lätt nog uppnådde tältet och lade damsadeln jemte tyglarne i beredskap, men derester stod obeslutsam utanför tältväggen, emedan ban ej visste vid hvilken sida den hvita flickan låg. Men om han väckte någon af de andra qvinnorna, kunde han vara förvissad om att inom några sekunder se hela lägret alarmeradt, — och sedan var allt hopp förbi. Försigtigt upplyftade han den ena, af solen torkade huden, och det föreföll honom nästan som hade han sett någonting röra sig derinne, men mörkret hindrade honom att tydligt urskilja något. Skulle han draga sig tillbaka? Var det någon af indianskorna, så hade han ingenting mera att hoppas; en hemlig flykt blef då omöjlig, men var det Josefa, så måste han gifva henne ett tecken att vänner voro i närheten, och sakta härmade han det qvittrande ljudet af den lilla steppugglan, som i tusental förekommer på pampas och isynnerhet under nätterna flyger hit och dit. Ingenting svarade, men han kunde märka att den ena ingången till tältet varsamt öppnades. IJjudlöst drog han sig tillbaka, och bredvid honom stod en qvinnoskepnad. — Don Diego? hviskade hon sakta. Men här var ej tid till förklaringar; den gamle gauchon fattade flickans mot honom utsträckta hand, och sedan han upptagit den närliggande sadeln, förde han henne bastigt till det ej aflägsna ställe, der han hoppades träffa Diego med hästarne. — Josefa! utbrast den unge mannen och skyndade emot henne, — räddad, — räddad! — Ännu på långt när inte, brummade gubben, medan Josefa ängsligt blickade