Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 oktober 1868, sida 2

Felipe började känna sig orolig. Vis serligen var Josefas flykt ännu icke upp täckt, ty annars hade Osantos troligtvi ej qvarstannat så lugnt på samma ställe men i hvarje ögonblick kunde och måst en upptäckts ske. Huru skulle det då g. med gubben? I alla händelser måste ha försöka komma undan vildarnes omedel bara grannskap. Derute bland steppen höga gräs kunde han lättare dölja sig ocl undgå efterspaningar, till och med on han icke genast kunde uppfånga någor häst. Framförallt måste han ej låta märk: någon oro. Utan att således vidare be kymra sig om vildarne kastade han sir sadel på axeln, ordnade sin lasso till kas och aflägsnade sig i den gryende morgonen utan vidare helsning. Osantos blickade några minuter obeslutsamt efter honom, då ett larm i lägret drog hans uppmärksamhet ditåt. Men äfven Felipe hade hört de gälla ropen at qvinliga röster, och han visste hvad tumultet betydde. Så fort han således kommit indianerna ur sigte, ty hans mörka drägt öfverensstämde med steppgräsets färg, aftog han sina sporrar och sprang hastigt åt det håll der han hade hört hästarne gnägga. Som en katt kröp han mot vinden emot dem, och då han hade närmat sig på kasthåll och reste sig upp för att slunga lasson, ryggade djuren för sent tillbaka från honom. Snaran flög ut, och ehuru det fångade djuret släpade honom med sig ett stycke, snärjde den sega remmen tillföljd af den medsläpande gauhons tyngd snart till dess strupe. I nästa ögonblick hade Felipe fattat tag i hans nan, kastat på honom sadel och betsel, och i ett nu satt han uppe samt lät hä