Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 oktober 1868, sida 2

skaffar jag mig nog en häst, och att jag inte är så samvetsgrann i valet skall jag snart visa dem, — om det också vor Osantos bäste springare. Med dessa ord och leende för sig sjel tog han sin sadel och lasso samt ämnade just begifva sig ut på pampas för ati uppsöka en hjord hästar, då sex indianer med höfdingen i spetsen redan till häst och med lansarne i händerna kommo framsprängande i sträckt galopp och ämnade sig förbi lägret. Men då de varseblefvo den hvite, hvilken de sannolikt ej hade förmodat träffa här, hejdade de ögonblickligen sina hästar, och Osantos utropade: HKar är din kamrat, amigo? och hvad var det för hästar, som nyss galopperade bort? — Våra egna, svarade Felipe, osäker om vildarne redan hade upptäckt sina fångars flykt eller ej. — Hvilka skulle det annars vara? Diego förföljer dem för att fånga dem. Vi tänka ge oss af. — Så tidigt? — Det är bäst i morgonsvalkan; hvad skulle vi göra här? Osantos betraktade gauchon tveksamt, derefter vände han sig till sina följeslagare och gaf dem några befallningar på indianspråket. Tre af dem galopperade genast bort och åt samma håll, dit Diego och hans sköna följeslagerska hade flytt. Men det var ännu icke tillräckligt ljust för att kunna följa några spår. Endast ljudet af hästhofvarne hade kunnat vägleda dem, men äfven detta ljud hade för längesedan upphört mot den mjuka gräsmattan. De öfriga indianerna höllo ännu stilla bredvid den hvite.