Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1868, sida 3

skolor för de barn, hvilkas föräldrar icke h förmå eller vilja betala en ringa afgift a menniskokärleken och den outtröttliga barmhertigheten tyckas ha öppnat sin samn för alla, alla, utom för en enda afdelning — idioterna. Dessa arma, så djupt peklagansvärda ha i vårt land ingen tillilykt, intet skydd; på dem har ingen tänkt; för dem har ingen sörjt. Man , tyckes antingen icke ha kommit ihåg att c sådana finnas ibland oss, eller ock ansett deras tillstånd så hopplöst, deras möjliga förbättring af så ringa vigt för dem sjelfva och samhället, att derpå ej lönade möi dan att offra en skärf. Och så har år efter år försvunnit, utan att någon tänkt på att aftorka en enda af de många bittra tårar, dem olyckliga föräldrar gjutit öfver ett barn, af hvilket de en gång vid sdess inträde i verlden väntade sig så mycken glädje, men hvars själlösa blick, hrars brutna, halft obegripliga språk, hvars hemska, klagande läten snart nog kungjorde för det arma modershjertat, att den varelse, hon gifvit lifvet, gaf i stället I hvarje stund döden åt hennes skönaste förhoppningar. Ett sådant tillstånd är utan hvarje jemförelse ytterst beklagansvvärdt, men blir det i ännu högre grad om föräldrarne äro fattiga, då deras olyckliga barn blir dem i dubbelt afseende en börda. Sköta det ändamålsenligt ha de hvarken tid eller råd till; hjelpa dem med deras kors vill ingen. Och så lemnas det arma barnet oftast ensamt, ölvergifvet, glädjelöst, tills natten i dess själ blir så mörk, att ingen stråle mera förmår genombryta den. Säkert skall en gång samhället inse sin försummelse mot de stackars små och öppna dem — i likhet med hvad andra länder längesedan gjort — ett vänligt hem, der deras ringa pund blir icke alldeles obegrafvet, deras obetydliga fordringar på lifvets glädje icke helt och hållet förbisedda; der den kärlekens värma, som allt förmår, äfven skall lyckas att ur den ofruktbara jordmånen framlocka en och annan blek blomma, dubbelt dyrbar för den trägne odlaren. Vi hoppas, som sagdt är, att en sådan dag skall komma. Att dess gryning emellertid redan uppgått i ett varmt och kärleksfullt sinne, derom hafva vi visshet, en visshet, hvilken vi äro nog lyckliga att kunna meddela läsaren. I närheten af Sköfde, på Gustafsbruks område, bor nemligen en ädel qvinna — vi anse det ej ogrannlaga att för den goda sakens skull utsätta hennes namn — fröken Emanuella Carlbäck, hvilken gjort till sin lefnads uppgift att, i den inskränkta mån hennes tillgångar medgifva, skapa ett hem för några af dessa vanlottade små, om hvilka vi nyss talat. Med en kärlek och en försakelse utan like vårdar hon der, för en betalning så ringa, att hennes egna medel till största delen anlitas, fem af dessa olyckliga barn, hvilkas hela verld, hela glädje hon är, och hvilkas obetydliga själsgåfvor hon med en mildhet och tålamod, som endast kunna ha sin grund i ett rent, kristligt sinne, gör allt för att utveckla och uppöfva. Man skall ha hört huru de armas häftiga lynne, deras konvulsiviska gråt, deras otämda böjelser tystna vid blotta ljudet af hennes kärleksfulla stämma, för att fullt kunna fatta hvad hon är för dem; man skall ha sett huru hon med moderlig ömhet smeker och blickar ini ögonen dessa stackars små, hvilkas blotta anblick kommer en vanlig menniska att med en ofrivillig rysning draga sig tillbaka, tör att fatta hvad de äro för henne. Men fröken Carlbäck är också — det våga vi tryggt påstå — ingen vanlig menniska. Istället Jana vi ha fria och ändamålsenliga ö att hängifva sig åt ett lugnt, oberoende lif, hvilket hon saklöst kunnat göra, offrar bon allt: hvila, helsa, förmögenhet, trefnad, ja, ända till den minsta af lifvets beqvämligheter för att kunna framlocka om också blott en enda liten stjerna på den mörka natthimlen ikring sig. Och — hon yckas. Der tusende längesedan skulle uppzifvit allt arbete såsom omöjligt, der hoppas hon ännu, och hennes hopp kommer cke på skam. Vi ha hört henne med lende läppar och glänsande ögon lyssna till nuru en af hennes skyddslingar, en 17irig gosse, som i 2!, års tid varit ihennes vård, nu slutligen — stafvar... Att idiotismen har många grader veta i, och att denne gosse icke stått på lägsta rappsteget, säger sig sjelf, men ändå, hvilet tålamod, hvilken kärlek innan hon lycsats att af den vilde halffånige gossen få n stillsam, på sätt och vis förståndig vaIm RK OR OK om S — HO — — else, som lyder hennes minsta vink och sa er upp till henne som till ett högre väende! Man fattar lätt att den herrligaste r Å ymfoni ej skulle ljuda bättre i hennes öra, y n det arma barnets osäkra, brutna stafande... Hon tänker i sådana stunder ej på att on för den goda saken offrar kanske sin ista skärf; ej heller derpå, att det finnes gonblick, då hon knappast vet hvar hon — 8