Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1868, sida 3

all norå magistraten. At ersåttuungen Ior upp bördens verkställande genom annan person bord gäldas af magisträtens Tödamöter vore belt natur ligt enär de befriades från arbetet och ansvaret För öfrigt hade det öfverklagade beslutet icke af sett att ådöma något ,,ansvar, Detta mål har nu, den 2 innevarande månad vara anfördt ledande till ändring i K. M:ts befall ningahafrandes öfrerklagade beslut. AA —— Torsk-siskeriet vid Island. Förbindelsen med Island har först för några år ssedan blifvit frigifven. Dittills höll Danmark de sett sjrängt, monopol. Sällan besökte utlänningar dessa trakter, hvilka derföre vere högst litet T kända. Utanför kusterna af Island fanns öfverflöd på fisk, synnerligen af torskslägtet, hvilket trån urminnes tider försåg innebyggarne på dessa sogåstvänliga stränder med deras hufvudsakliga föda, sättande dem derjemte i stånd att skaffa sig dels nödvändiga saker, dels små lyxartiklar, förutan hvilka deras uppehälle skulle vara prekärt och svårt. Främmande nationer fingo snart reda på detta öfverflöd af fisk och hafva i stort antal idkat ett rikligt och inkomstgifvande fiskafänge i dessa i sanning arktiska regioner. Den första tillförlitliga berättelse vi hafva säger, att år 1412 trettio främmande fartyg fiskade på kusten. Mot slutet af 17:de århundradet till år 1730 har man ingen kännedom om några engelska eller fransyska fartyg sysselsatte sig med hvalfiskfångst i närheten at Island, men i 18:de århundradet voro holländarne flitige besökare. För närvarande taga fransmännen brorslotten vid torskfisket. Ibland träffas några belgier och skottar från Shetlandsöarne, men de äro få. Man har iakttagit, att den stora torsken uppehåller sig under vintern nära ön och närmar sigi Februari och Mars södra kusten, för att släppa sin rom. Fiskrarne i Flaxe bay, hvarest den egentliga fånsten eger 1um, förklara att fisken vandrar från vester till söder. En blick på Islands karta visar tydligen, att den långa, grunda kusten från Vestmansislands till Vesterhorn är synner!igen passande för rom-utkläckning, och så mycket är säkert, att i növheten och vid Snefjelcsjokull den tidigaste och bästa fiskningen börjar i Februari och Mars samt först moi slutet af Juni eler i början af Juli man börjar fiska längre upp, rundt på nordkusten. Torsk fångas i mängd i Flaxe bay så sent som i Maj och i Breida Bay i Juni, samt ännu sednare långs nordvestra kusten. Att den stora fefa torsken stannar nära land på södra kusten så sent som till medlet af Maj är ett faktum, bevisadt både af invånarne på ön och de fransyska fiskrarne, likasåväl som det är kändt att de fransyska fariygen mot slutet af Mars och början af April samlas vid södra kusten mellan Vestmansislands och Vesterhorn, skingra sig i medlet af Maj samt förfölja fisken längs östra och vestra kusterna mot norden, fortsättande fisket der till slutet af Augusti. Alldenstund den hufvudsakliga fiskfångsten börjar på Newfoundlands-bankarne, vid Feröarne, vid Lofoden (Norge) och vid Island samtidigt, är det tydligt att torsken vid Island ej är en vandrande fisk, utan en som troget uppehåller sig vid ön, hvarest ban finner sin föda, under sommaren till sjös, den öfriga tiden nära land. Tillföljd af den ringa befolkningen äro invånarne på Island, i motsats mot mera rikt befolkade länder, ej indelade uti klasser, såsom fiskare, lefvande uteslutande af oceanen, bönder eller handtverkare, beroende af landtbruk eller husslöjd, utan så snart han kar åstadkomma det, skaffar fiskaren sig ett stycke jord och kallas fiskarebonde. Tillföljd häraf idkas endast höst, vinter och vår fiske af någon betydenhet, och sommaren användes att sköta jordbruket. Ofta händer att massor af fisk svärma omkring, utan att personer att fiska dem äånnas tillhands. Endast i de södra och vestra distrikterna bedrifres torsksisket för eget behof samt för export af betydenhet, ty i de nordligare trakterna, hvarest fårskötsel är en hufvudsak, bedrifves fiske endast för husbehof. Man kan tillochmed med vinst skicka dit torkad fisk. Under vintern och våren fångas den stora feta torsken, hvilken säljes till salterierna och i exporthamnarne, hvarest den beredes; men om sommaren får man endast småtorsk, kolja, heljflundra, m. m., hvilka saltas och rökas för husbehof. Isländarne begagna hufvudsakligen öppna båtar, endast undantagsvis däckade. Båtarne äro af olika storlek, med från två till tolf åror, bemannade med så många man som åror finnas; förmannen styr alltid båten, hvilken har en framstående bog, är lättrodd och af lätt byggnadssätt, ty den upplrages alltid på land. Såsom regel föra de endast ett litet loggsegel. Endast de största båtarne med ex eller tolf åror begagnas för torskfiske, och vinertiden går man med dem många mil ut till sjös ut fiska på djupt vatten. Besättningen är den nest härdade man kan tänka sig. Att ro och utvärda strapatser, riskera lif och helsa, anses såsom len manligaste idrott. Vid fisket begagnas antinsen små drifnät, djupsjöeller handlinor, eller ckså långref (backar). Endast på sydkusten af laxebay, mellan Skagen och Havnefjord, begagtas nät, hvilka sänkas till botten, emedan fisken äller sig der. Den fisk, som tages i nät, är helt nnorlunda än den som fiskas på lina, mycket korare, tjockare och fetare, samt med små hufvuden. rifgarnfisket slutar vanligen i medlet af April, hvarfter linfisket börjar. Bankarne vid South Hraun, anten af dem vid Flaxebay, äro ansedde såsom säreles utmärkta för dylikt fiske, och här ankrar nan på 18 å 20 famnars vatten. De krokar man egagnar äro af samma sort som fransmännens, ned undantag vid Breida Bay, hvarest man beagnar den gamla Islands-kroken, hvilken är 20 am lång och 2, linier bred. När de andra fiskitten ej löna sig, tager man till långrefven kring usten. En tjock lina, omkring 60 famnar i längd, plitsas ihop med från en till fyra, och likasom åra backar i Sverge fästas, på afståhd af 6 till 9 )t, smalare garn omkring 6 fot i längd, hvilka änga ned och äro försedda med krokar, betade ted sniglar eller musslor (skal). De krokar, som egagnas, äro de vanliga engelska n:o 5. En båt tedfsör vanligtvis 20 till 40 sådana linor, hvilka roj försedda med sänken af sten och flöten, som i allenast utvisa platsen hvarest de ligga, utan ro markerade med egarens namn. De placeras tanför mynningen af viken eller floden samt vittS 2 å 3 gånger om dagen, beroende af vädret. lIan ser ofta hundratals dylika båtar. Fiske med lina begagnas mindre vid Island än nnorstädes, synnerligen vid Newfoundland, som ansmännen besöka med fartyg om 1å 200 tons, esättning af 50 till 80 man och linor af 15 å 2,000 unnars längd. Orsaken att man ej vid Island utdgar fisket är ej brist på fångst, utan brist på retagsamhet, samt den fattigdom som råder; raraf befolkningen hindras inköpa det som forras för att kunna bedrifva affären riktigt och i ort. Många tvister uppstå, då fransmännen af ärt väder tvingas söka skydd inom de märken is inbyggare anse sig tillhörige, det är tre mil ån kusten. Aldrig medför en isländare matförid; dock glömmer han aldrig sin snusdosa, beSende af ett horn, oumbärlig för en isländsk skare. Ifall det intresserar, skall jag meddela huru ficen i dessa nordliga trakter beredes för export, nedan väderleken der är så omvexlande och väret helt och hållet bestämmer beredningssättet. För t erhålla en ,,hvit fisk, uppristas först och främst uken från hutvudet till stjerten; sedan afskäres ufvudet och fisken rensas; lefvern och rommen gas väl vara på. Ryggbenet utskäres till tredje notan nedanför sandborren, hvarefter fisken tvät3 väl i saltsjövatten samt insaltas. Omkring 240 . salt begagnas för 300 fe. fisk, Sedan fisken gat 3 a 4 dagar uti saltlaken, anses den lagom r torkning. Så snart väderleken medgifver det, 2 aa —— et — — — — 1 er OA mm IM (TCAAA. mn