Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1868, sida 2

nakna pojkarne sprungo i vildt öfvermod upp på hästarne eller fattade i deras svansar och släpade bakefter, utan att släppa sitt tag. Jublande och skrikande sprungo andra emellan ryttarne, och Josefa bäfvade då hon fann sig midt ibland detta vilda larm och dessutom skild från sina vänner. Då de uppnådde byn hade Osantos fattat hennes häst vid tygeln, och medan de jublande vildarne trängdes omkring höfdingen, skiljde de honom från hans hvita följeslagare. Visserligen försökte Diego att följa honom, men det var icke möjligt, och betraktad af vildarne med misstrogna blickar nödgades han slutigen hejda sin häst för att ej rida omkull något af barnen. — Det ser illa ut, brummade Felipe sakta, — ty den röde skurken der framme nar något ondt i sinnet. Jag fruktar nästan att vi måste qvarlemna den stackars lamen här såsom sennora Osantos, för att sedermera bli stammor för en skock sålana här ljusröda små satar, som vi se nänga vid hästsvansarne. Diego fattade i sina tyglar så att hans näst stegrade sig, och hans hand sökte mifskaftet under ponchon; — men hvad zunde de väl hafva uträttat här mot en sådan öfvermakt. — Han skall inte ha henne, Felipe, hväste han slutligen med dämpadt raseri. — Ju har rätt, det är hans plan! Men först kall han ha tagit min sista blodsdroppa, nnan han kallar flickan sin. — Skulle också ta den med största lugn, ade den gamle gauchon bittert. — Fliccan har fallit honom på läppen, och han ill och — skall ha henne; ja om han också derför skulle skära halsen af oss