att uppfinnas, torde dock alltid menniskan få tillfälle att arbeta; och väl att så är, ty hvilken ära kan väl vara skönare än arbetets? Detta inser helt säkert öfversättaren, och det insåg väl också den AskPetter, som fick prinsessan och riket. A. Manusakturdiskonten. Aftonbladets , Ekonomiske författare skrifver härom: Om man hade föreslagit, att hela denna inrättning borde indragas, såsom icke varande tidsenlig, så vore kanhända ingenting att härom säga, yttrade i andra kammaren hr Sääf från Norrköping vid nästförflutna riksdag, då ett bankoutskottets betänkande föredrogs, innefattande ett förslag att minska manufakturdiskontens kreditiv i riksbanken från 2,250,000 rdr till 2,000,000 rdr. Det var glädjande höra den ärade representanten formligen vidgå, att itrågavarande inrättning icke var tidsenlig, och att man ingenting kunde säga ifall densammas indragning i dess helhet föreslagits. Vi taga utsagon för god, och räkna på hans medverkan ifall ett dylikt ändamålsenligt förslag framkommer. Alla de, som allvarligen sysselsatt sig med att uttänka lämpligaste sättet att tillvägagå vid embetsverkens reorganisation, hafva funnit, att den diskontlånerörelse ett civilt kollegium bedrifver är en utväxt som bör borttagas. Vi tillhöra icke dem, som anse hela kommerskollegium öfverflödigt, ty dess verkningskrets kunde vara omfattande nog, utan befattningen med en diskontrörelse, som onekligen lämpligare borde förläggas till någondera af statens penningverk. Men är det alldeles omöjligt åvägabringa en tidsenlig förändring, då är det bättre att sjelfva kollegium upphör och dess funktioner öfverlåtas till någon blifvande byrå i finansministerium, ty det är alldeles påtagligt, att vid en sådan flyttning diskontrörelsen icke kan komma att följa med. Egendomligt nog har vid de många riksdagar, när under en eller annan form manufakturdiskontfrågan varit föremål för allmän pröfning, nästan ingen uppträdt till försvar för nuvarande organisation, utan de flesta, som talat emot reform, hafva temporiserat, det vill säga begärt uppskof, enär ,,den nuvarande tidpunkten icke är lämplig. Tidpunkten blir aldrig för alla lämplig, ty alltid finner någon sig antingen i sina intressen eller i sitt föreställningssätt besvärad af förändringen. Att ett kraftfullt byråkratiskt inflytande uti denna fråga lyckats göra sig gällande det är obestridligt. Den förmenta ömheten om låntagarne, hvilka skulle fara förskräckligt illa, äfven ifall sådan förändring vidtogs: att samma låntagare finge mot samma papper låna lika mycket penningar på likartade vilkor i riksbanken, är visserligen rörande, men också temligen genomskinlig. Nu var vid 1868 års riksdag ingenting annat föreslaget än att: riksbanken skulle, i stället för att lemna kreditiv till diskontrörelsens bedrifvande af ett civilt kollegium, sjelf utlåna sina fonder till industriidkare. Ingenting är enklare än detta och man bör väl sträfva för en förenkling, ty ett tungt maskineri förspiller såväl tid som arbetskraft. Låt oss se huru en del af dessa riksbankens fonder under nuvarande förhållanden komma till den industriella verksamheten. Det är en lika otrolig som konstig omväg man tvingat penningkapitalet att taga. Riksbanken lemnar pengar till kommerskollegium. Kommerskollegium lemnar pengar till förläggare i Eskilstuna. Förläggare i Eskilstuna lemna pengar till fabrikanter. Är ej detta såsom excellensen Toll yttrade: ,,Den nådigst anbefallda omvägen! Kunna ej fabrikanterna i Eskilstuna med nutidens lätta kommunikationer finna vägen till riksbanken utan att det upptagna lånet först skall genomlöpa både kommerskollegium och respektive förläggares händer. Vill någon inbilla oss att dylikt penningkapital, när det ändtligen råkar i arbetets tjenst, kan vara lika billigt, som om det erhölls utur riksbanken j direkte. Men äfven om förläggarnes namn erfordras för att gifva papperet tillräcklig kredit, så är dock kommerskollegii tillgöranden i dessa lånetransaktioner öfverloppsgerningar. Nu var föreslaget att berörde diskontrörelse skulle flyttas tilll riksbanken, ej upphöra; vidare att manufakturdiskonten icke skulle behöfva indrifva sina fordringar utan kunde aflemna lånehandlingar för sin kreditivskuld till riksbanken, som skulle fortsätta diskontrörelsen; men bankoutskottet hade troligtvis vid närmare påseende funnit en flyttning, med alla de konstlade utlåningsgrunderna, omöjlig, hvadan utskottet, som ansåg att man någongång borde vidtaga tjenliga mått och steg för att ernå en önskvärd förenkling och att reformvännerna ej borde längre låta sig afspisas med ,,de obotfärdigas förbinder., i stället föreslagit: att kreditivet nu skulle minskas med omkring en niondedel. Detta moderata förslag mötte det vanliga motståndet. När hr kommersrådet Sjöberg under förklarande ,att hela den ifrågavarande läncinrättningen icke motsvarade, ja icke ens kunde motsvara sitt ändamål, och att den derföre numera icke kunde vara tidsenlig; men talaren på samma gång tog sig ,friheten att till kammarens behjertande framställa de ömmande omständigheter, som finnas för handen i den tryckta ekonomiska ställningen i landet, hvilken så hämmande inverkade på all industrik, så gjorde han i sanning icke industriidkarne någon tjenst, ty det är snarare att förringa deras kredit och anseende att oupphörligt söka beteckna dem, såsom nödlidande. Alla som göra anspråk på att tillhöra framåtskridandets sak, böra icke försumma något tillfälle att medverka till väl behöfliga förenklingar. När riksdagen har en bank och ettriksgäldskontor och staten ett statskontor, så synas i sanning alla andra civila embetsverk böra kunna befrias från utlåning af penningar i vidsträcktare mån än, som erfordras för att fruktbargöra omhänder hafvande fonder. I sammanhang härmed tillåta vi oss vidröra den oerhörda oegentligheten, att konungen och statsrådet allt emellanåt åtaga sig en bankdirektions funktioner. I trots af det motstånd, som utvecklades emot bankoutskottets ofvan omförmälda förslag, antogs detsamma af andra kammaren, sedan hr Julius Lindström lagt sina goda skäl och hr Carl Ifvarsson sitt stora inflytande i den rätta vågskålen. Nagon gång under nästa generation blir väl denna solklara sak ordnad, ty i tidernas längd kan man väl ej undgå att finna obeskrif Fugt att en bank, som sjelf drifver diskonioch kreditivrörelse, skall i samma stad utler unngkapital till ett civilt embetsverk för av dermed idka diskontrörelse. I fall de begge eeinrättningarne behagade kollationera sina respektive skuldregister, så kuude mån kanske öfvertygas derom, att låntagarne Los kommerskollegium ej äro alldeles obekanta i riksbonken. I Om folkbildning. uningen ligger den sanna nasösenhetent — yttrar ,Norrk. . och utvecklar denna sats i följanzda ord: Folkbilloingen bestämmes naturligtvis icke efter blotta boklärdomen, utan all slags skicklighet, kovostflit, moralisk kraft m. m. måste dervid tagas Stande Således: ett land är fattigt. der