sina afsigter och känslor, lika så sluten måste man sjelf uppträda gent emot dem att ej helt och hället prisgifva sig åt em. Lyckligtvis var Josefa sjelf för litet bekant med dessa stammars seder, för att kunna frukta det värsta. Pampasindianerna mörda nemligen vanligtvis alla maniga fångar, som falla i deras händer. Men flickor och hustrur släpa de med sig längt bort i vildmarken, hvarifrån de sällan eller aldrig kunna undkomma. Deras höfdingar sätta en ära uti att hafva en eller flera hvita qvinnor i sina wigvams, och man kan lätt föreställa sig hvilket eländigt och tröstlöst lif dessa föra bland vildarne. Don Diego kände till allt detta, och han lutade sig åter ned öfver kappsäcken samt gräfde bland papperen för att dölja sin oro. Men indianen gaf ej akt på honom; hans blickar voro med ett triumferande uttryck riktade på den skönå flickan, och han vände knappt på hufvudet, då der ene efter den andre af hans män åter vände svettbetäckt ester förföljelsen. Don Diego hade emellertid slutat im undersökning och bortkastat en massa för honom värdelösa proklamationer, tid och likgiltigaro uppsatser från di Brefven och depescherna samlacs ba en bundt för att vid lägligt tillölle nomläsa dem, stack dem i en sad och återtog nu framförallt sina sin knif och lasso, — laddade åt . skjutna pistol och genomsökte den tw dödade officerens fickor, för att bemaktiga sig hans papper. Forte.)