förlofning med , farbror Edelkrona, öfvergifvande den hvars barndomsbrud hon varit, för att kort derefter ånyo förlofva sig med en friherrlig roug, innan hon ens underrättat sin fästman, att hon ämnar slå upp med honom. Då Rosa beskrifves såsom synnerligen intelligent, begärlig efter vetande och öppen för en på högre ider grundad verldsåskådning, är det också mer än besynnerligt, att hon alltid fann sin högt bildade och begåfvade fästmans (Edelkronas) sällskap ledsamt, och att hon för det kunde föredraga ,mamsellerna Grönblads, hvilkas ytlighet och oädla sinnelag hon bort kunna inse. Lesslies karakter är äfven svagt skildrad; det ursprungligen ädla, som skulle ligga på botten, kan man aldrig få sigte på, och det tyckes dock, som om han, ifall något sådant verkligen funnits hos honom, bort efter den bildande utrikesresan, hvarunder han , rönt inflytelsen af en inre ro och tillfredsställelse, blifvit en mindre usel menniska än han blef. I sammanhang med hvad vi här yttrat om karaktersteckningen, nödgas vi tilllägga att kompositionen är ganska bristfällig, att det långdragna i framställningen gör, att många sidor i boken tillhöra den genre, som Voltaire betecknat såsom den enda dåliga, äfvensom att oklara, ologiska och olämpliga uttryck icke sällan förekomma. Så heter det, att Rosas ,, kinder och mun brinna med samma eteriska glöd, som andas i rosens blad, att , kärleken spred eterisk kraft i hennes stelnade ådror, att presidenten , ville kedja vårens lärka vid den kala klippan (d. v. s. gifta sig med Rosa), att en ung rik enka från Göteborg sörjde icke; mycket sin hädangångne ,ränteoch vinstdivisor, som förvandlats till nolla, att Lesslie, från skuldsättningens Scylla gick att kasta sig i utsväfningens Charybdis likasom tvärtom. Hvad slutligen angår författarinnans tilltag att trotsa gällande rättstafningsreglor, så måste hvarje läsare, som nitälskar för svenska språkets rykt och renhet, protestera deremot, och det destomera som författarinnan icke följer någon bestämd regel, utan, såsom hon sjelf erkänner i sitt lilla företal, gör sig skyldig till ,nog många inkonseqvenser. Har den ursprungliga assigten varit att åvägabringa en reform i den svenska ortografien, så torde icke den ringaste utsigt finnas för framgången af det djerfva försöket, och man bör derföre hoppas, att förf., som redan inser att ,nyheterna äro, i viss mån, ,,misslyckade, då hon framdeles kläder något utländskt arbete i svensk drägt, ej dervid måtte synda så djerst mot rättstafningen, som hon gjort i detta originalarbete. Odowalsky. Skildring från tretiåra krigets slut af Bias. Stockholm. C. E. Fritzes bokhandel 1868. Det tycks, som hade det börjat bli modernt att debuterande litteratörer på det romantiska området taga sig betänkliga friheter i ortografiskt hänseende, som näpligen skulle förlåtas ens dem, som förvärfvat sig de mest framstående rummen inom vår vitterhets Pantheon. Liksom Turdus Merula afviker Bias från den gällande rättstafningen uti åtskilliga punkter — dock icke i de samma som bon, från hvilken han dessutom skiljer sig genom större konseqvens. Exempelvis vilja vi! nämna, att han skrifver, vänstra, bjärt, stjärna, ,tjäna, ,där, ,tretiåra, Sjutioårig, ,inbilda, ,,mindsta och ,släkting. Hvad den lilla berättelsen för öfrigt angår, så är den icke utan förtjenst, då framställningssättet är lifligt och ofta ganska målande, och då åtskilligt tycks röja historiska studier hos förf. För hjelten skall författaren sannolikt väcka den ,benägne läsarens intresse, oaktadt Odowalsky är öfverlöpare och fosterlandsförrädare — ett slags Coriolanus, som blifvit hvad ban var genom religionsförföljelser. Men för hjeltinnan, som endast framskymtar jemt så pass, att man begriper att hon är beundransvärdt skön och utomordentligt trolös, kan man ej synnerligt intressera sig; man önskar blott att förf. i nästa novell måtte presentera för allmänheten en annan, som icke är en blott skuggfigur. Någon gång blir förf. dunkel i sina uttryck, såsom då han säger om Keppler, att han ,, ställt horoskoper, emedan han ej vågade motsätta sig allmänna meningen, hvilken var förbunden med den lägre religionen. Ett historiskt misstag är, att författaren gång på gång kallar Karl Gustaf ,,tronföljaren, då först det följande året, efter westfaliska fredens afslutande Kristina öfverraskade ständerna genom att föreslå honom till sin efterträdare. En saga om Ask-Petter. Öfversatt, satt och tryckt af Thorsten Hedlund. På eget förlag. Göteborg. Handelstidningens Bolags Tryckeri 1868. —Läfä! — ——