åsen på den stora kappsäcken, hvarefter nan genast varseblef de sökta papperen. Det var depescher till guvernörerne i San Luis och Mendoza och bref till nästan alla diktatorns anhängare i denna trakt; några voro åtföljda af icke obetydliga penningesummor. I en afdelning af kappsäcken stod en tung påse med dubloner, och don Diego, som kände indianernas lystnad efter guld, sade i det han räckte höfdingen guldpåsen: — Se här, Osantos, — der har du hvad du önskar. Det är tre gånger mera än jag väntade och lofvade dig. För mig papperen, hvilka ej kunna gagna er något, för er deremot guldet och öfriga värdesaker, som kunna finnas. — Jag tycker att ni kunna vara nöjda med en dylik öfverenskommelse. — Ja, nickade vilden och en hemsk eld glänste i hans ögon, då hans blick hvilade på den sköna flickans darrande gestalt. — För dig papperen, — för 0ss allt det andra, det var öfverenskommelsen. Don Diego är en god man, han häller hvad han lofvat och gör inga undanflykter. Tag då dina papper och gå hvart du vill; Osantos är din broder; sol och måne må skina på din väg, och friskt gräs växa upp framför dig. Don Diego såg upp till höfdingen och märkte hans glödande blick, som hvilade på Josefa. En hemsk förkänsla af en hotande fara genombäfvade honom dervid, men ännu kunde han ej gifva den något namn. Emellertid hade han redan haft så mycket att göra med dessa vilda stammar, att han visste huru försigtigt de måste behandlas. Lika så fast som de under sina egna jernhårda, orörliga drag dolde