beredt sig för sitt arbete, och följden deraf har blifvit en viss berömvärd säkerhet i teckningen, en trohet, som stundom närmar sig ,illusion i de taflor, som hon upprullar för läsaren. Hon för läsaren direkte, utan alla inledningar och företal, n i de furstliga gemaken, och gör honom snart personligen bekant med berättelsens mest framstående personligheter, icke så mycket genom beskrifningar som genom deras egna ord och handlingar. Det är något kraftigt — något verkligt plastiskt i framställningen, som mången af våra författande herrar, hvilka gerna fördjupa sig i en massa tomma fraser, borde kunna med fördel studera och imitera. Särskilt vilja vi framhålla den säkra takt och finkänsla förf. ådagalagt vid skildringen af de i så många hänseenden bedröfliga förhållandena vid det hannoverska hofvet. Det är i sjelfva verket ett kapitel ur detta hofs skandalhistoria, som hon gjort till sin uppgift att skrifva, men hon utför detta på ett sätt, som gör att boken kan läsas af en ung blygsam flicka, och det oaktadt hon ingalunda döljer de mörka partierna. Mången annan författare skulle, om han behandlat samma ämne, lemnat ett bidrag till den redan alltför vidlyftiga skabrösa — ja, till den usla litteraturen. Fröken Bolander har framställt förhållandena från afgjordt sedlig synpunkt; hon har ej väft någon mantel af skimrande romantik åt den högförnäma eller furstliga lasten. Hon har visat oss den i dess sanna skepnad, sramhållande vid sidan den rena — den trots alla frestelser, alla förolämpningar oförvitliga och fläckfria oskulden hos henne, som var dömd att vara en martyr i de kurfurstliga salarna, den sköna och olyckliga prinsessan Sofia. Karaktersteckningen förekommer oss ganska berömvärd, i allmänhet taget. Isyanerhet är grefvinnan Platen väl tecknad; så just torde denna på en gång passionerade och ränkfulla qvinna, om hvars samvetslöshet och grymhet historien bär vittvesbörd, ha talat, handlat och tänkt. Endast i en punkt synes hon oss oklar; motivet till det förslag hon gör Königsmark, då hon lockat honom till sig i sin boudoir, kunna vi ej fatta, då hon väl ej skulle velat gifta bort sin dotter med honom, som hon ville eröfra för egen räkning. Hvad kurfursten angår, så tyckes det, som om det samtycke han gaf till mordet på Königsmark äfvensom den omständigheten, att han sjelf kunde uthärda att bevittna det, gömd bakom en pelare, ej rätt väl öfverensstämma med hans karakter sådan som förf. framställt den, helst han i början sade om det ,,brott, för hvilket Königsmark var angifven: ,låtom oss blunda för sådana bagateller. Vi tro, att motiveringen af kurfurstens handlingssätt härvidlag kräfver, att hans karakter framställes med mörkare färger; först då blir det förklarligt, att gretvinnan genom angifvelsen mot Königsmark och framvisandet af Rosenbergs bref kunde förmå sin furstlige älskare till den förfärliga ulbragden. Skulle vi för öfrigt tillåta oss någon anmärkning, blefve det den, att stilen stundom förekommer oss något hård, att man på några ställen saknar en utarbetning af den väl tänkta berättelsen, så att den der nästan liknar ett blott utkast. Emellertid är den ett på det hela tåget lyckadt och förtjenstfullt arbete, egnadt att befästa det anseende, förf. vunnit genom sina föregående bistoriska romaner. Säkert är, att ingen svensk qvinna med så stor framgång som hon behandlat ämnen, hemtade på det historiska gebitet. Rosa Arntson. Af Turdus Merula. Stockholm. P. B. Eklund. 1868. Turdus Merula, som med ovanlig framgång öfverflyttat åtskilliga berättelser på sitt vackra modersmål, uppträder här såsom romanförfattarinna. Vi förbise vid bedömandet af denna bok ingalunda, att det är ett förstlingsarbete, och att anspråken på ett sådant ej få vara högt tilltagna, men vi nödgas dock erkänna, att de förväntningar, hvarunder vi öppnade boken, icke blifvit uppfyllda, och att vi tvifla på, att förf. vid producerandet af detta arbete befunnit sig på sitt rätta gebit. Visserligen igenkänner man stilens ledighet, och man finner äfven en icke obetydlig grad af iakttagelsetörmåga liksom varm känsla för den nordiska naturens skönhet och egendomligheter. Men någon styrka i karaktersteckningen af berättelsens mest framstående personer röjes icke. Så är Rosa, hvilken dock förf. vill ha ansedd såsom utmärkt genom renhet, godhet och oskuld, en bedröfsigt vacklande, sjelfvisk och njutningslysten flicka, som har nog litet mått af grundsatser och rättskänsla att af stockholmslifvets för henne skildrade herrligheter låta locka sig till AAAAOA ——