——————— — — — tiga sig tretton af do argentinska hästarne, utan äfven dels döda, dels såra lika så många ryttare. Dessutom hade correons hela packning fallit i indianernas händer, och då de öppnade kappsäckarne, sågo de att bytet öfverträffade deras djerfvaste förhoppningar. VIII. Då Diego hade sprungit af hästen för att undersöka bytet, höll Osantos bredvid honom på sin frustande springare och omfattade med högra handen sin långa lans, hvars skaft han stödde mot marken. Det var ett bambusrör, omkring tio sot långt och försedt med en tveeggad skarp klinga, hvarvid blodet efter striden ännu klibbade. Bredvid honom böllo tre af hans män, medan de öfriga förföljde soldaterna, eller plundrade de fallna och uppfångade hästarne. Josefa, som darrade af ångest, satt orörlig i sadeln och böll sig helt nära Diego, af hvilken ensam hon väntade skydd och bistånd. Men ingen nalkades henne, och sedan den argentinske officeren fallit, och hans besegrare hade fattat hennes häst vid tygeln, för att bringa henne ett stycke undan de framstormande soldaterna, hade hon visserligen varit hotad af de få aflossade skotten, men lyckligtvis förblifvit oskadad. Först nu, då Diego visste att hon var i fullkomlig säkerhet, sprang ban ur sadeln för att taga det länge efterlängtade bytet i besittning; — nemligen correons depescher. Men förgäfves letade han bland de dödade efter correons lik. Den gamle, slipade karlen hade smugit sig undan, och Diego nödgades uppbryta de båda små