håglös, är också fattig, vore än gatstenarne i dess städer silfver och all verldens guldberg belägna inom dess landamären. Det är ej nog, att en eller annan enskild eger något större förstånd, någon högre lyftning i själen, ty dessa få skola föga kunna uträtta, om deras sträfvanden icke begripas af en större krets, utan visa sig för den stora mängden såsom gåtor, dem man icke kan upplösa. De skola betraktas såsom vtopier, och som strömmar spårlöst forsvinna. Deras egen varma håg skall förkyias af den båglösa omgifningens frost, ty menniskan är af Försyren danad sådan, att hon ej kan hålla sig uppe, utan måste uppbäras af någon likstämmighet hos sin nästa. Men ju större kretsen är at dem, som kunna höja sig till något annat intresse, än den inskränkta omsorgen om dagligt uppehälle, desto högre står nationen, i sin helhet tagen, desto större är dess kraft och rikedom, ty der andliga resurser finnas, der skapa de åt sig nödvändigt äfven materiella. Om bonden eger nog själsbildning att kunna reflektera öfver landthushållningen och göra sig reda för unden till hvarje traditionellt, åt honom såsom rfädrens sed öfverlemnadt arbetssätt, så är intet klimat nog strängt, ingen natur nog karg, att han icke skulle kunna aftvinga den jord, han odlar, sina behof; ja, om han följer sednare tidens vunna förbättringar, äfven mer än han benöer till sitt och de sinas uppehälle och underMan säger att materiellt välstånd är ett nödvändigt vilkor för den andliga utbildningen, och detta är till en viss del samt i visst afseende sannt, men blott i det fall att den materiella välmågan är en frukt af ansträngning, således af andliga och kroppsliga krafters bruk, och derföre är det egentligen den andliga kraften, som frambragt välståndet, hvilket är det nödvändiga vilkoret för vidare utveckling. Ty utsätt ett okunnigt och håglöst folk på sjelfva lycksalighetens öar, i det fruktbaraste land och det lyckligaste klimat, der man blott behöfver plocka frukten från vilda träd, för att uppehålla ett overksamt lif, och dess andliga utveckling skall det oaktadt förblifva fattig och usel, som den varit, ehuru det materiella vilkoret icke saknas. Man får derföre icke anse klimatets hårdhet för något väsentligt hinder i den andliga kraftens utveckling, i folkbildningens framgång. Historien bevisar mer än tillräckligt, att nordligt boende folk lika väl framskridit i bildning, som de sydliga, om ock något sednare till tiden, emedan de varit längre aflägsna från bildningens utgångspunkt, Medelhafsländerna. Vårt kära fädernesland får väl heta fattigt, och är det äfven i visst afseende, men icke är klimatet orsaken dertill, utan andra omständigheter, såsom t. ex. ståndsskillnaden, olika rösträtt och andra dylika tördomar, som ända till sednare tider hämmat själskrafternas fria utveckling i den riktning, som folkets medfödda natur antyder. Den ansträngning och det arbete, som erfordras för att odla landet, är af oändligt mera värde för folkets framtid, än alla Perus skatter, om de händelsevis hade tillfallit oss. På den andliga kraft, som uppsprunsit ur denna kamp mot en hård natur, är det allenast som hoppet grundar sig om kommande ljusare tider; på denna tillförlitliga basis bör och skall al! tillbyggnad för folkets lyckliggörande uppföras. Alt som åsyftar själsodling är således ingen öfverflödsvara, som man då först bör tänka på, när man uppnått en viss grad af materiellt välbefinnande, utan det är sjelft ett medel för materiell förkofran. Att man det oaktadt sätter de materiella behofven i främsta rummet, de andliga i andra, bevirar blott att man icke innehar nog bildning att till sitt fulla värde uppskatta det andliga, utan ännu anser det kroppsliga vara mera verkligt, derför att det kan gripas uti med händerna. En mognare tanke skail likväl föra till den upptäckt, att icke det handgripliga derför är det tryggaste, det säkraste att förlita sig på, utan att det ändock slutligen är anden, som benerrskar verlden, och att det är genom andliga krafter, som menniskan gör elementerna sig underdåniga samt förskaffar sig tjenstvilliga medhjelpare af desamma naturens krafter, som af obildade betraktas med räddhåga. Folkbildningens oberäkneliga vigt kan derför aldrig nog inskärpas, ty på dess ömma vård eller vårdslösa försummande beror hela nationens väl och ve för århundraden.