Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1868, sida 1

ett anfall. Det var mer än sannolikt, att någon indiansk spion hade gifvit sina längre bort lurande kamrater ett tecken, då afdelningen lemnade Cruzalta. Men de vågade ej anfalla staden, der de hotades af eldvapen bakom vallarne, och mot lerväggarne kunde de ej uträtta något med sina lansar, bolas eller lasso, och den väl beväpnade ryttareskaran, som i god tid kunde bereda sig till deras anfall, kunde de icke heller ostraffadt nalkas, till och med i stort antal. Under några leguas höll sig skaran, enligt officerens befallning, temligen sluten och spred sig blott något åt höger eller venster, allt efter som viscacho-hålen eller tistelsnår kräfde det. Men ju längre de framryckte utan att något misstänkt visade sig, desto mindre uppmärksamma och varsamma blefvo de, och snart genomströfvade de åter godtyckligt den vidsträckta slätten, för att här och der hopsamla träartadt gräs, hvarmed de längre fram skulle koka sin middag, — det under sadeltäcket fästade köttet. De nalkades nu en af dessa små steppströmmar, hvilka föra sitt tröga vatten genom pampas dels till La Plata, dels utmynna i träsk eller små sjöar, och afdunsta under den torra årstiden. Oftast hafva dessa vattendrag en mjuk, svår passerbar botten, ty en sten finnes ej här, ofta på tjugo mils omkrets; kärror och hästar kunna således sällan passera dem den kortaste vägen, utan måste uppsöka ett vadställe, som vexlar med årstiderna. Med vadet förändras då äfven vägen, och i grannskapet af en dylik ström löpa de djupa hjulspåren i alla möjliga riktningar, — en verklig gåta för de resande att