Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1868, sida 1

intaga sina platser, och en plötslig fara var ej att frukta i pampas, der synkretsen, vidsträckt såsom hafvets, erbjöd en öfverblick åt alla håll. För närheten af någon bland de fruktade indianska skarorna gafs det bestämda antydningar, hvilka gåfvo de hotade tid att förbereda sig på ett anfall. Pampas vilda, bruna horder sprängde vanligtvis i breda fronter genom steppen, och framför dem flydde hjordarne, de uppskrämda vilda djuren, och dammet hvirflade i täta moln. Afven. kunde rödskinnen endast komma söderifrån, ty mot norr upp i landet vågade de sig icke, emedan deras återtåg lätt kunde afskäras genom de vid Mendozavägen stationerade trupperna. Så länge de i söder synbara hjordarne betade lugnt och ostördt, voro indianerna ännu långt borta, och den lilla karavanen kunde fortsätta sin färd utan synnerliga försigtighetsmått. Knappt hade de kommit utom staden, förrän don Pasquale affordrade sin fånge vapnen, — såsom han redan Lade antydt, — nemligen knif och lasso, ty andra vapen bär en gaucho sällan eller aldrig. Knifven stack han i sin egen gördel, lasson lemnade han till en af soldaterna, som fästade den vid sin sadel, och egentligen hade det varit tillräckligt att endast fråntaga honom lasson för att göra fången oskadlig och hindra hans flykt. Hvad kunde han väl taga sig till i steppen utan lasso! Men don Diego tänkte ej på flykt, så länge han visste att Josefa var i officerens våld. Dervid klappade hans hjerta oroligt, då han betänkte de följder, som hans så klokt anlagda och nu fullkomligt