Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1868, sida 1

Vi förspilla här den dyrbara tiden med en högst onyttig ordstrid. Don Diego satt i sadeln, och medan don Pasquale ordvexlade med den gamle halsstarrige correon, hade den unge mannen ridit fram till donna Josefas sida. — Ni följer med oss, sennor? hviskade den sköna flickan skyggt. — För närvarande såsom fånge lika som ni, sade Diego hastigt, — men lita på mig. — Er bror har från Montevideo sändt mig efter er; — håll er till mig, om tillfälle till flykt erbjudes, och jag skall — — Hans hviskning afbröts plötsligt, ty den gamle gauchon slog med sin revenca Diegos häst så våldsamt på länden, att djuret tog ett hopp framåt midt på gården. Det hade varit på högsta tiden, ty officeren vände sig just om mot honom. — Ah, jag ser att ni är beriden, sennor, — godt, vamos. Ni skall hålla er bredvid mig. För att bespara er obehag af mitt folk, ber jag er lemna mig er knif och lasso, sedan vi kommit utom staden; — inga invändningar, sennor, jag är berättigad att fråntaga er vapnen och kunde affordra er dem redan här. 8— Paciencia! ropade den gamle gauchon i detta ögonblick till ett af packdjuren, som han kort förut sjelf kanske med afsigt hade retat medelst ett piskrapp. — Paciencia, amigo mio. Don Diego lutade sig något mot officeren och sade leende: — Jag tackar för undseendet; föröfrigt vore det blott till min egen beqvämlighet, om jag ej behöfver bära knifven och lasson under vägen, ty under en dylik eskort kan jag vara trygg. Derute står således