Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 oktober 1868, sida 3

var våt då den stackades, tog den dock under hela vintern ingen skada i stackarne. Då hvarje kq några dagar fått hafregröpe på mossan, förtärde alla mina 135 kor och de 20 ungnöten mossan mycket begärligt, äfven utan gröpe, ja till och med på lassen å ladugården, så frusen mossan om vintern kom hem ifrån skogen. Den egentliga kofoderordningen under vintern tillsick på följande t: Först rensköjdes mossan, som sagdt, riktigt 1 i det ljumma vattnet i de varma kohusen (ty med mossan följer gerna litet jord eller grus), selan lades renmossan uti sörpkaren, ungefär 34 säck lös mossa för hvarje ko dagligen, deruti den landades med skuren halm qvarterslång. Denna råta sörpblandning lades derefter i kornas foderådor och blandades der med gröpe. Af detta foler mjölkade korna ganska nöjaktigt, och gaf en vättre grädda än af vanligt höfoder och halm. Geiom detta oförmodade foderpåhitt behöfde jag icke lagta eller sälja något kreatur, och om våren 1843 voro mina kor och ungnöt vid mycket godt hull, så att håren lågo släta och glänsande, hvilket är ett säkert tecken att de blifvit väl födda. De kor, som voro i ,sin, fingo en del af vintern tunnskurna rofvor istället för renmossa. Med anledning af min otvanstående erfarenhet om renmossan (renlafven) vågar jag för min del tro, att det vore vida bättre och mera patriotiskt att icke förstöra renmossan till bränvin, utan heldre använda den till kreaturs föda i stället för det nu bristande höet; ty hö tör Sverges alla nu höbehöfvande är omöjligt att få köpa och tranportera långa vägar i landet, hvilket tvingar till en myckenhet kreaturs slagtande, hvarför renmossan i alla bergiga trakter endast borde användas till foder, hvaramot säd till bränvin eller tärdigt bränvin alltid kan få köpas och är lätt att transportera, ifall man opatriotiskt och lättsinnigt vill, att det afskyvärda sylleriet skall florera. Just nu under sista hälften af Oktober och hela November är lättast att till kreaturens vinterföda samla renmossa och stacka den i skogen med granris, för att i vinter hemköras efter behof. Stockholm den 14 Oktober 1868. O. I. Hagelstam, öfverste och ledamot af k. landtbruksakademien m. m.