Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 oktober 1868, sida 2

rest den vidsträckta, ödsliga vägen och i hvarje stad, i hvarje estancia föreläst de förskräckligaste historier om fordom föröfvade och nu åter befarade indianska mordgerningar. Här fann han åter tacksamma och ängsligt lyssnande åhörare. Snart stodo män och qvinnor sammanträngda i en tät massa omkring honom för att med spänd uppmärksamhet afhöra hans förfärliga skildringar, och hvarje ord han yttrade föll i fruktbar jordmån. Den gamle gauchon återkom emellertid med de uppfångade hästarne, och att dessa genast blefvo framförda och sadlade visade Diego huru kort tid correon ämnade stanna här. Förgäfves hade han emellertid försökt att få se en skymt af den unga fickan, som bevakades så noga af argentinaren. Hon syntes ej till. Ett ögonblick tyckte han sig urskilja hennes sköna ansigte i ett litet fönster. Men straxt derefter var det åter försvunnet, och don Pasquale sjelf, som i detsamma inträdde på gården, gjorde ett hastigt slut på hans vidare forskningar. — Sennor, sade han, i det han vände sig till Diego, — jag måste fråga er hvart ni ämnar bege er? — Bege mig? frågade Diego förvånad. — Jag vet ej, sennor, med hvad rättighet ni frågar mig derefter. Men som det ej är någon hemlighet, så kan ni gerna få veta det. Jag hade ämnat bege mig härifrån till Buenos Ayres, men de förfärliga historier correon berättat om indianerna ha ej behagat mig, och jag skall akta mig att prisge min strupe åt deras barmhertighet. — Strupar äro billiga här i landet, brummade officeren. — Mången har en