Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 oktober 1868, sida 2

detsamma, svarade officeren, — jag har fått beskrifning på er person; det är nog. — Från Buenos Ayres? — Från San Luis. — Bueno, sade Diego med fattning och lolde sin inre rörelse. — En regerings befallning bör jag ej motsätta mig. Det ir i alla fall ett missförstånd, som snart skall utredas. När beger ni er af? — Om en qvart. — Ensam med correon. — Jag har order att eskortera honom med trettio man. Fördömdt, tänkte Diego för sig sjelf, och det var en lycka för honom att don Pasquale i detta ögonblick hade riktat sin uppmärksamhet mera på det omnämnda illa fönstret, än på sin nye fånge. Men an hade ej längre tid att öfverlägga; ärningen var kastad, och hvad som nu skulle ske måste ske snart. Ett ögonblick tänkte han på flykt. Om han nu kastade sig upp på sin häst derorta, — det var ett snabbt och lifligt ljur, och med något försprång kunde han kanske hinna den trakt, der han visste att indianerna nu lågo i bakhåll; — men lykten var osäker. Dessutom hörde han redan skratt och rop från de sig församande ryttarne. Order till uppbrott hade lifvit gifven, och en blick på den rustade skaran öfvertygade honom att hvarje försök till flykt hade varit vansinne. — Tålamod, hviskade nu sakta en röst redvid honom, och då han hastigt vände sitt hufvud, såg han den gamle gauchon, som, utan att kasta en blick på honom, helt likgiltigt gick förbi honom bort till correons kappsäckar, hvilka han med öfvade händer började fästa på packdjuren.