Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 oktober 1868, sida 2

röde hedningen kastade sin lasso omkring min bruntes hals, log gubben, — och dervid kände jag god lust att rusa fram och köra in min knif mellan den skurkens refben. Men till fots är menniskan ett otympligt kräk, och jag låg stilla till dess min goda häst kom och hemtade mig. — Har ni anmält detta för officeren? — Caracho! utbrast gubben, — han får sjelf skaffa sig sina underrättelser, om han vill ha några. Rosas har fått allt af mig, — eller tagit hvad han någonsin skall få; men vi ha ännu inte afslutat vår räkning. När tiden är inne, — gubben grep härvid så våldsamt i tyglarne att hans häst stegrade sig; men han lugnade sig hastigt åter, och i det han klappade sin springare på halsen, fortfor han: — Se så, se så, brunte, — du rår inte för att de båda gossarne måste bita i gräset. Bättre karlar hade redan föregått dem. — Har ni förlorat vänner, anförvandter? — Ja, sennor, två söner. — I krig? Om det hade varit i krig, skulle jag ingenting säga, svarade den gamle. — Det är ju vår lott att våga våra lif mot fienden. — Fienden gör ju detsamma, så att det är lika spel. Men mina båda gossar föllo på annat sätt i Rosas tjenst, genom Rosas sjelf, och ännu aldrig ha trognare hjertan klappat för hans sak än deras. — Rosas är just inte berömd för sin tacksamhet, inföll Diego med sammanbitna tänder. Jag känner till det, amigo; ifven mina anförvandter drabbades af hans lödshugg. Hvar föllo edra söner? — De följde den tappre och ädle Quioga, hväste gubben. Ni känner den hitorien. Hvarje argentinare har hört ta