Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 oktober 1868, sida 2

kraftfull stam, ja; men falsk och förrädisk mot de hvita, hvad de än må hafva lofvat. — Låt mig tala ut, amigo. Ja, så länge deras egen nytta är med i spelet, så kan ni lita på dem, men inte en sekund längre. Afsluta i dag ett fördrag med en af deras höfdingar mot hvem som helst, till och med mot Rosas — den fan tage — och ni skall finna dem outtröttliga i hans spår. Men låt honom underhandla med dem och bjuda mera än ni, och de skola kasta om sina hästar och slunga i ert hufvud sina mot honom höjda bolas. Hin må tro dem! — Och om ni har utverkat med dem allt hvad ni åsyftade? — Ja, om! Men det säkra för det osäkra, och än en gång, sennor, ni spelar ett farligt spel med dessa röda horder. — Huru vet ni att jag sammanträffat med dem, — eller ens känner någon af dem? — Påminner ni er att ni förliden Söndag red, tillsammans med en trupp af de röda skurkarne, bort till Rioquarto och att hordens anförare der fångade en ensam häst? — Hvem har förrådt det till er? utropade don Diego, nu verkligen ytterst öfverraskad. — Den här hästen, som jag rider, svarade gubben spefullt, — kunde berätta er mera derom än jag. Det är densamma, som då nödgades bära en röd flicka. Men jag sjelf låg med min sadel gömå under ett par videbuskar i närheten öch stannade äfven der tills sent på natten, ty jag visste nog att min brunte skulle återkomna till mig, så snart han såg sig fri. — Och ni har kännt igen mig? Ni stöd tio steg ifrån mig, då den