Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 oktober 1868, sida 1

Diego föraktligt och knäppte med fingrarne. — Han må akta sig att korsa min väg, det är allt hvad jag har med honom att skaffa. Men om en sak kan ni kanske lemna mig upplysning, och det rör hvarken don Manuel eller er officer. Huru länge har den unga, sorgklädda damen varit här? — Der ser man åter hur litet ni känner våra förhållanden, sade värden sakta, — ty rörande den unga damen äro just don Manuel och den här officeren hufvudpersonerna. — Officeren? utropade don Diego hastigt och öfverraskad. — Tyst, för den heliga jungfruns skull; inte så högt. Här har sjelfva luften öror och — tunga... Hennes far och bror vorc förrädare mot vår frihet, och Hans Excellens — — lät göra dem oskadliga. — Ånsåg han äfven den unga damer farlig? — Don Pasquale Herrero står i hög gunst hos Hans Excellens, sade värder undvikande. — Han sjelf, om jag ej miss tar mig, utförde den svåra och troliger farliga befallningen att — oskadliggörde båda förrädarne. Till belöning ha Hans Excellens nu öfverlemnat den ung: damen i don Pasquales vård. — Till belöning? utropade Diego för vånad, — jag förstår er inte. — Ja, sennor, sade värden betydelsefullt — Det tilldrar sig mycket i verlden, son jag sjelf inte förstår, och jag är likvå dubbelt så gammal som ni. Men gör e inga grå hår derför, tillade han ännu sak tare än 1örut. — Don Pasquale har nu e gång fått dufvan i sitt nät, och han lä inte släppa henne så lätt. Godvilligt lem