Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1868, sida 3

måningom uppsteg till höjdpunkten af gamla verldens käkar, bIis slutligen Rom, hvars svärd af de blomstrande Medelhafsländerna bildade detia osantliga verldsvälde, hvilket omsider, frätt af inre förderf, störtade samman för att lemna plats åt ett friskare folk, genomträngdt af den nya verldsomskapande lära, som utgått från det heliga land, hvilket beboddes af det föraktade Judafosket. Så afslutar Gamla Tiden med Kejsar Tbeodosii den stores död 395. — I Medeltiden, hvars historia är en mycket svår uppgift att klart reda och framställa, har författaren lagt i dagen en stor förmåga att utvälja de drag och episoder, som på samma gång lifligt intressera ungdomen och troget afspegla tidsåldern i dess egendomliga skaplynne. Det har icke varit en lätt sak, att ur det rika historiska materialet, som här i massa tränger sig fram, verkställa en sådan utgallring; och dock har författaren gjort detta på ett sätt, som förtjenar mycket loford. IIär om någonstädes behöfves en ledtråd, som genomgår det hela och utsn hvilken man på detta område lätteligen förirrar sig i händelsernas mångfald och famlar i mörker. Denna ledtråd är för Vulliet kristendomen, i hvars ljus han ser tilldragelsernas lopp och bedömer de häri ingripande personerna. Så genomgår han i smärre skildringar Folkvandringarna och Germanerna, Den gamla bildningens fall och uppgång i den kristna, Kristendomen och Muhamedanismen, De lägre folkklassernas frigörelse och den stigande Koaungamakten, Feodalsystemet och Påfveväldet, Vetenskapen och Universiteterna. Det hela slutar som vanligt med Konstantinopels eröfring af Turkarne 1453. — I Nyare Historien framställas först de förebådande tecknen till en annalkande ny tidsålder, hvarefter de stora genomgripande verldshändelserna genomgås: Reformationen, Karl V och Frans!, De stora religionskrigen, Ludvig XIV och hans tid, Karl XII och Peter den store, Fredrik II och Katarina II, Nordamerikanska Frihetskriget, Franska revolutionen, Republiken och Kejsardömet, Den heliga Alliansen, Rörelserna 1848, hvarefter berättelsen fortgår till 1856. Den protestantiska grundton, som genomgår hela detta verk, utgör äfven i denna afdelning, så att säga, den gode ande, som breder ljus öfver det hela och sammanhåller de med mycken intelligens valda detaljerna. Dessa kunna i ett sammandrag, såsom detta, naturligtvis ej vara fullständiga, men de som framhållits äro både karakteristiska för tiden och fullt tillräckliga för en redig och säker uppfattning af dennas vigtigare tilldragelser. På grund häraf måste vi till alla delar instämma i de vackra ord, med hvilka den fransyska kritiken afslutar sin recension, då den säger: ,, Vi kunna ej för mycket rekommendera detta utmärkta arbete, hvars värde redan är genom många upplagor konstateradt. För vår enskilda del anbefalla vi det med värma först och främst åt vår ungdom i allmänhet och särskildt åt våra Elementarläroverk, i hvilka vi icke skulle tveka att föreslå det till undervisningsbok, om blott något mera tid vore inrymd åt det historiska studiet derstädes. Emellertiå och då Vulliets klara, åskådliga framställningssätt är synnerligen egnadt att hos ungdomen väcka håg för historier, skulle det i vår tanke medöra n ycket godt, om hvarje läroverks bibliotek ville åt sina lärjungar tillhandahålla några exemplar af detta arbete, för act på lediga stunder bereda ungdomen e uppe friskande läsning vid sidan af den minneskunskap, som ur den egentliga läroboken bör inhemtas. Och om elementarläroverket derjemte söker en Premiebok af värde, så torde knappast någon. i sitt slag kunna föreslås lämpligare än denna, enär den passar för ynglingen, både medan han ännu sitter qvar i skolans öfre klasser och da han, efter att vid universitetet hafva inhemteå ett mera omfattande historiskt vetande, håfver ett godt repetitorium för att ofverblica och sammanhålla detta, — Och utan? Hlementarlärorerket bär denna bok blifee en god acqvisition icke blott för hvarje Sockenbibliotek, der den åt den upplystare allmogen kommer att erbjuda en sund läsning och bereda mången stund af angenäm vederlvickelse, utan äfven. för den mera bildade enkilde, som åt sig sjelf och sin omgifning i den lusliga kretsen och familjen önskar en på samma sång närande och uppfriskande sysselsättning, icke afsedd att döda tiden, utan att göra den nytig och lärorik. . P. Nn. —k—— 66