Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1868, sida 2

bref här, ifall jag måste resa dessförinnan. Jag skall ge er min blifvande adress. — Om Correo under nuvarande förhållanden verkligen har brutit upp från ,staden, sade värden, — så bör han vara här i morgon middag. Jag har egentligen väntat honom i dag, ty han rider vanligtvis från Buenos Ayres den 17:de och ligger öfver natten i den sista estancian. — Desto bättre, då träffar jag honom säkert, sade don Diego, och i det han lade guitarren bredvid sig, framtog han ur sin gördel en pappersbit, skref med blyertspenna ett par ord derpå, och gömde den åter. Långsamt höjde han dervid ögonen och mötte en blick från Josefa, som darrade vid uttrycket i fremlingens drag. Hans ögonkast gällde henne och dolde en hemlighet. — Sennor, hviskade då värden bredvid honom, — vill ni lyssna till ett godt råd? — Ja visst, sade don Diego hastigt, — i dessa tider är ett godt råd ofta lika mycket, — ja, mera värdt än en god handling. — Godt, — så tag er i akt för herr löjtnanten. — Tror ni det? — Han har ondt i sinnet mot er, varnade mannen ännu saktare än förut. — Er fria och djerfva sång öfver diktatorn den Gud beskydde — har slagit honom för pannan, och ni vet lika så väl som jag, att det nu för tiden behöfs föga mer än en misstanke för att vara hotad ill lif och frihet. — Och kallar ni det ett fritt land? sade lon Diego hånfullt.