Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1868, sida 1

Stockholmsbrel. (Från Handelstidningens korresp.) Stockholm d. 15 Oktober. Jemförelsevis taladt är det nu längesedan den sista svarta himmelsuppåtsträfvande sidenhatten syntes på våra gator; ingen ses till vidare erinrande om kyrkomötet af 1868, alla äro de resta. Man värderar ej det man sjelf eger, derför uppskatta vi heller alls icke vår Fallenius, vår Ruus eller vår Nordström, ehuru de nog äro män af värde. Lekmanna-ombuden brydde Stockholmaren i allmänhet sig mindre om, de voro ju som folket är mest, vanliga felbhattar och bonjourer; annat var det med guldkorsen och sidenhattarne, det var något bättre upp, det. Visserligen se vi då och då grefve Hamilton, som man roat sig med att utpeka såsom blifvande erkebiskop, och frih. Hjerta, utgifvare af , Wäktaren, som lär fundera på att gå upp i ,,Allehanda, men dessa äro också de enda som väcka våra mötesminnen; det är endast af misstag man tror sig vara i mötesdagarne när man händelsevis får se juris doktor Thurgren komma ståtande i veckad sidenhatt med guldspänne i flinten. Slut derför med allt tal om kyrkomötet. Det är ju förskräckligt att tänka sig, att vi här gått ett par somrar årad och så att säga sällskapat med revolutionen. Ni undrar hvad detta vill säga, och jag skyndar att förklara mig närmare. Scenen är på Hasselbacken, ni ser der borta — rättare sagdt skulle ni förra sommaren ha sett — sittande vid runda bordet en ännu temligen ung man med sin hustru, ett ungt, trefligt fruntimmer. Konversationen dem emellan föres på fransyska, de tala temligen högt, så att man kan nästan höra hvad de tala om (om revolution, revolution i Spanien). De förtära hvar sin .granit för att afkyla sina glödheta känslor. Herren är mycket lugn, tyckes det man hör honom då och då tala om ,,caram