Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 oktober 1868, sida 3

Blandade ämnen. Ohygglig händelse. I Svenska Amerikanaren läses: En svensk vid namn Oscar Nordman, bosatt vid Superiorgrufvorna, träffades Måndagen Iden 20 Juli af följande olyckshändelse: Då han och hans kamrat Peter Peterson voro sysselsatta med att taga ut ett skott, som ej velat brinna af, gick det löst med den påföljd att insidan af Nordmans venstra hand blef söndersliten, så att endast ben och senor funnos qvar; hans högra framarm stympades och hans venstra öga skadades, så att det är högst tvifvelaktagt om han någonsin återfår bruket deraf, hvarjemte hans ansigte mer eller mindre illa tilltygades. Peterson slapp undan med brännsår i ansigtet-gDe skyndade i en båt, för att ro öfver sjön till närmaste minläger; men när de hunnit halfvägs svullnade Petersons ansigte upp så mycket, att han förlorade sin syn (Nordman blef blind genast vid katastrofen) och nödgades upphöra att ro, hvarpå båten dref omkring på sjön, utan att de kunna bestämma hur länge, emedan dag och natt voro lika för dem, intilldes den stötte på grund och de lyckades stiga i land. Onsdagen den 29 Juli, 9 dagar efter olyckshändelsen, kommo två man från lägret på andra sidan sjön öfver för att söka efter ,,claims och funno då den plats, der Nordman och P. arbetat, öfvergifven, deras hattar liggande på marken och märken efter blod på densamma. De påträffades slutligen, sittande på ett par klippor, fullkomligt blinda och hjelplösa; deras sår voro höljda af tusentals maskar och flugor och bådas ansigten samt Nordmans händer liknade en förruttnad massa. Oaktadt deras utståndna lidanden befinna sig dock båda på bättringsvägen. Cignong-industrien har nu i Paris uppnått alldeles kolossala dimensioner. Sålunda har en af de större fabrikanterna i detta fack ett etablissement, som intager alla 5 våningarne i ett mycket stort och elegant hus, och hans omsättning uppgick i fjol till ungefär 17 mill. francs. Till följe af den stora efterfrågan har priset på långt och vackert hår stigit till 110 francs pr skålpund, under det kortare flätor betalas med 18—35 francs pr samma vigt. Det oerhörda begäret efter varan kan ej längre tillfredsställas genom razzier på landet hos bondfolket. Håret af personer, som äro döda på hospitalerna, är en stor hjelp, men förslår dock icke. Man måste taga sin tillflykt till införsel från utlandet. Sålunda äro vissa tyska provinser berömda för det vackra, blonda hår, de lemna, och från Sydamerika försändas hela skeppsladdningar svart hår, hvaremot Frankrike utför ofantliga qvantiteter af chignonger och flätor till Nordamerika. Det dyrbaraste håret är det rent hvita. En kemist har derföre försökt taga färgen från hår, men har ännu ej kommit längre än att göra det gråsprängdt. Franklinska expeditionen. Från kapt. Hull, som för någon sid sedan afseglat från Förenta Staterna till nordpolstrakterna, för att om möjligt upptäcka ett eller annat spår af Sir John Franklins expedition, ha ytterligare underrättelser ingått, hvilka ha medförts af d:r Gould från Dublin, som anländt från Cumberlandsbugten i New-London, Connecticut. D:r Gould talade med kapten Hall i Repulse Bay i Augusti 1867. Hans försök att upptäcka spår efter Franklinska expeditionen ha blifvit krönta med framgång. Han erfor, att kapten Crozier och en annan person, sannolikt en tjenare, år 1864 aflidit på Southamptonön i spetsen af Hudsonsviken, dit de, begifvit sig i hopp om att der träffa en hvalfisksångare, samt erhöll till och meq kapten Croziers ur, hvilket kan anses för ett tydligt bevis på uppgiftens sanning. Vidare erfor han, att han sannolikt skulle kunna finna ytterligare upplysningar om expeditionens öde på King Williams land. Detta lands inbyggare äro ovänliga mot främlingar, hvarför kaptenen öfvertalade några vänligt sinnade eskimåer att följa med på ett tåg till dessa stammars besittningar. Kapten Hall åtföljdes af flera europåer. En ovanlig, men sann jagthistoria. I, Mariestads Veckoblad läses: Då bagaren —m för några dagar sedan var ute på harjagt i sällskap med —n—, märkte den förre, som är en skicklig och gammal jägare, att hundarne drefvo en drägtig barhona, hvilket syntes deraf, dels att hon hade svårt för att springa, dels ock emedan hon af trötthet lade sig en gång; men ansatt af hundarne ansträngde hon sig så rycket hon förmådde. När hon slutligen, träffad af den äldre jägarens skott, nedföll död på marken, sprang han genast fram, uppdrog sin knif och uppskar så med den hennes buk, hvarur framdrogos 6 ungar, deraf 3 voro döda, men 3 lefvande. De förra gåfvos hundarne att smörja sig med, de sednare åter medtogos hem, förvarade i en pelsväst. De äro till närvarande tid lifliga samt förtära gerna den mjölk, som gifves dem. Denna jagthistoria, så otrolig den än låter, är fullkomligt sann, och insändaren har sjelt talat vid jägarne och sett harungarne.