Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 oktober 1868, sida 2

,Och räcker ej lasson — med bolas i hand, Han nog bringar fogeln snart ned uppå sand. Då sjöng en af de unga flickorna åter: ,Ah, vill ni med bolas en flicka vinna, Då skall ni snart, sennor, ert misstag finna, Med godhet blir nog vägen till hjertat kort, Men hotar man med våld så flyr fogeln bortf. Officeren svarade genast: vOch flög han än bort betyder det föga, Jag följer till häst med spanande öga, Med hängande tyglar och lasson i hand Bland törnen och buskar samt hvirflande sand; Hvarthän han än flyger jag blir honom när, Och om han sig sätter, — vips är jag då der. Då fattade don Diego den närliggande guitarren, och medan ingen af de öfriga gauchos vågade uppträda mot den öfvermodige soldaten, började han med sakta, men underbart gripande och till hjertat trängande stämma, hvilken dock väldigt tilltog i styrka mot versens slut: Det var en fogel så underbar, Dess like aldrig jag skådat har, Han kom från öster långt öfver hafvet; I näbbet bar han en oljogren, Hans drägt var silfver med himmelskt sken, Han sjöng så ljufligt: I stolte män Jag bräckt ert slafok — det är begrafvet! — Hans namn var Frihet, — och är så än. — Bravo, — bravo! jublade gauchos till sångaren; den gamle med det tofviga skägget grep kraftfullt i sina strängar och sjöng med dånande röst: Och fritt var folket och fritt vårt land, Som alla stammar i frid förband; Vårt jubel eko i fjellen gaf Och trängde fram till det Stilla hafs, Åter slog don Diego några accorder, och medan alla unnder tystnad lyssnade till honom, och Josefa i synnerhet med