Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 oktober 1868, sida 2

Nu var det visserligen något osannolikt, att en ensam vilde hade vågat sig in i den med militär uppfyllda staden. Men bland de argentinska soldaterna funnes en mängd mulatter och negrer, och troligtvis hade någon af dem blickat in genom fönstret, — om der verkligen hade varit någon. Icke, desto mindre var det officerens pligt att anställa en noggrann efterforskning, ehuru han ej tyckte om att lemna den misstänkte fremlingen ensam med flickorna. Men hvad kunde denne väl göra under dessa få minuter? Han var nu kommenderande officer i Cruzalta, och han var öfvertygad om att fremlingen ej skulle falla honom besvärlig här. Hvad behöfde en den argentinska republikens, eller snarare den allsmäktige Rosas officer göra några omständigheter? Han lemnade rummet och don Diego, som ännu satt qvar på sin stol, tog åter guitarren och spelade sakta likasom i tankarne en liten spansk sång. Ofta sväfvade hans blick dervid öfver till den sköna, fremmande flickan, som nu hade dragit sig undan till rummets aflägsnaste hörn med sina väninnor. och tycktes endast hafva öga och öra för dem. Värden, som hade gått utom dörren med de öfriga, återkom nu, och i det han satte sig bredvid Diego, sade han leende: — Du har ställt vackert till, Beatriz, och jagat alla mina gäster ur huset. Ni kan inte tro, sennor; huru rädda flickorna äro för indianerna. Jag är nästan öfvertygad om att de heldre ville möta hin håle lifslefvande på gatan än någon af desså kopparfärgade karlar. (Forts.)